In the dark, she loves to dance in the dark

Någon gång i våras, precis när det annonserats att Lady Gaga skulle göra en extrakonsert i Stockholm, insåg jag att: men hallå, det här vill jag ju se. Som tur har jag världens bästa Camilla och tillsammans lyckades vi få två ståplatsbiljetter till denna konsert.
 
Efter månader av små-peppande eskalerade det igår när vi rotade runt i garderoben efter det mest fabulösa vi kunde hitta. Det slutade med att vi matchade i playsuits, galna strumpbyxeben och platåer. Genom regnet äntrade vi Globen och ner på golvet. Sedan följde ett halvdåligt The Darkness, som endaste lyckades peppa publiken när de nämnde huvudakten. Sen, klockan halv nio, brakade en av de mest fantastiska shower igång. Jag hade vissa förväntningar men denna unga kvinna tog mig helt med storm. Att kunna bjuda på en sådan show men ändå hålla det så personligt och relativt intimt - med en publik på 16.000, det är det inte många som kan. Med andra ord är denna tjej värdv varenda sekund av fame hon får.









In perfect isolation here behind my wall

Onsdagen den fjärde maj upplevde jag något som jag antagligen aldrig kommer få upplev igen. De allra sista spillrorna av ett av mina favoritband Pink Floyd, i form av Roger Waters, spelade på ett fullsatt Globen. En remake på Pink Floyds turné från 1980, med albumet The Wall var vad som väntade. Denna turné som är nästintill mytomspunnen bland fansen i och med den tolv meter höga väggen som byggdes upp och revs under konsertens gång.

Efter att ha haft två biljetter upphängda på väggen sedan i slutet av augusti förra året satte sig min far och jag oss nervöst ner tio minuter innan utsatt starttid. Nitton och femtio släcktes lamporna ner och någon halvminut senare drar In The Flesh? igång tillsammans med ett helt galet arrangemang av fyrverkerier. Och redan där fylls mina ögon upp av tårar och en helkroppsrysning får nästan plastsisten jag sitter på att skaka. Följande dryga hundra minuterna sitter jag mest och gapar och skakar och med tårfyllda ögon.

Det är en gigantisk mur som byggs upp, projektioner med de mest fantastiska och läskiga (och Pink Floyd:iga) animationerna jag sett. Det är enorma uppblåsbara marionettdockor av Pinks mor och the schoolmaster, en flygande gris, sjungande barn, en trasdocka och soldater, flygplansattacker och uppmaningar att inte lita på regeringen.

The Wall är antagligen ett av de mest genialiska album som skapats. Den röda tråden rakt igenom, med storyn om Pink och de övriga karaktärerna.. Jag kan bara inte sätta några ord på det. Allt jag kan be er göra är att lyssna på det själv, från början till slut. Det är nog enda sättet att förstå det genialiska och fantastiska.

Från Rockfoto.


Tredje maj på Cirkus - Sufjan Stevens



Sufjan Stevens. Denna man jag inte lyssnat särskilt mycket eller länge på men som jag ändå såg fram emot att se live. Dock såg jag väl mest fram emot att höra något i stil med hans album Illinois men möts istället av en setlist nästan uteslutande från det psykedeliskt galna The Age of Adz (som jag inte lyssnat igenom en endaste gång).

Det var alltså nästan två timmar med musik baserad på rörelser. Och UV-ljus, neon, rymd- och framtidstema och autotune. Och jag älskade det. Det är precis sådär den typen av musik ska upplevas! Fast när Sufjan med musiker och bakgrundsdansare gick av scenen, utan att återvända, efter dem tjugofem minuter långa (fantastiska) Impossible Soul kändes det ändå som det saknades något. Och när Sandra lyckas knycka till sig en setlist fick vi beviset framför oss: Han hade helt struntat i att spela extranumren UFO och Chicago! Ett antiklimax med råge.

Efter mycket skrik och tjat (av vissa i sällskapet) om hur stort hatet var mot diverse fiktiva övre makter var just på grund av detta svek, tror jag vi enades om att det var en fantastisk konsert - fram tills att han struntade i att ge oss det bästa han skapat.

I'll explain everything for the geeks

Tredje gången gillt med ett av mina favoritband - The National. Och vet ni? Detta gick direkt in på topp fem över bästa konserter jag upplevt! Egentligen tappar jag helt orden när jag försöker förklara den extas jag var i - och fortfarande är. De spelade About Today, som är en av de vackraste låtarna jag vet, och som fick mig att tappa andan när den framfördes live. Under andra halvan av konserten var sångaren Matt långt högst upp på läktarna och sprang, för att några låtar senare klänga runt på kravallstaketet. Sen att de avslutade allting med en un-plugged version av Vanderlyle Crybaby Geeks, med hela publiken som uppbackningskör, kan ha varit något av det mest fantastiska jag upplevt. Som sagt, jag är helt ordlös för detta...

(fotona är tagna av antingen Zandra eller mig)



Britta Persson på Södra teatern

 

Bestämde mig för att förlänga min Stockholmsvisit igår och lite halvt på impuls göra tuffa Camilla sällskap på Britta Persson! Även fast jag var så trött att jag nästan somnade därinne på Södra teatern så var Britta väldigt fin och jag ångrar mig inte en sekund. Bra sällskap och fin konsert gjorde absolut min torsdagskväll!


Årets mest efterlängtade fredag

Fredagen den trettonde augusti klockan arton och femtio kommer jag stå framför en scen som för några dagar stolt står på Slottsskogens öppna ytor. Fredagen den artonde augusti ska jag få uppleva den musik jag lyssnat mest på det senaste året, kanske till och med de senaste två åren. Jag ska få uppleva magin på riktig. Känna melodierna rusa igenom mitt blod, framföras i nutid och för mina öron att ta in. Musik som har kommit att prägla mig, som citeras i mitt huvud åtminstone en gång per dag. Musik som blivit min, och vävt sig in i mitt liv. Historien om hur allt började finns omvandlad till skrift här.

Jag har skyhöga förväntningar och jag hoppas på att ha en person som håller mig i handen under hela konserten. Annars vet jag inte riktigt om jag kommer klara av att stå upprätt hela spelningen igenom.



I'll explain everything to the geeks

Det var en sommar för några år sedan som hela den här historien tog sin fart. Biljetten var bokad, sällskapet klart och spellistan utskriven. Endast några dagar kvar och jag tänkte att jag kanske skulle ge ett av de där banden som än så länge var okända för mig, en chans. Inladdade på iPoden låg deras senaste album, Boxer. En dag på jobbet, efter lunch, tog jag mod till mig och satte igång första spåret. Första intrycket var lite delat, jag gillade det men inte så mycket mer än så, men tänkte att de skulle vara värda att ägna en timme åt i slottsskogen ändå.

Det blev fredag och vi ramlade iväg bort mot tältet där de mystiska amerikanerna skulle komma och sprida magi. Jag stod där, under den där knappa timmen, och gapade. Live var musiken så obeskrivlig att jag inte förstod att jag inte kunde upptäckt det via mina hörlurar. Festivalen tog slut, vi begav oss hem till andra sidan landet i regnet.

Den hösten, under september och oktober månad, tror jag att det enda jag lyssna på var dessa magiker. På bussen till skolan, under mattelektionen, när jag skulle sova. De passade in så perfekt med sitt dämpade, melankoliska lycka. För ja, deras musiken gjorde mig lugn i en tid som snurrade snabbt fast det gick för långsamt. Efter ett par veckor började jag lyssna på deras album Alligator, och kärleken dök djupare. Hur kan någon få musik att låta så underbart? var min enda tanke.

Sedan dess har de alltid varit de som jag fallit tillbaka på när allt annat blivit uttjatat. Det är deras album, helst Boxer, som jag lägger i cdspelaren när jag behöver känna att det här är jag och musiken är bara för mig.

Igår släpptes deras nya album, High Violet. Jag har redan lyssnat igenom albumet ett tiotal gånger. De har gjort det igen, skapat magi, och de lyckades överträffa mina skyhöga förväntingar. I augusti ska jag se dem i slottskogen igen och jag tänker låta dem lyfta upp mig ovanför molnen av magi och lycka.

Det här är endast för min egna skull.
Magiker från New York.

Can you hear me?

Jag är antagligen mer sjuk än vad jag trott. Jag njuter faktiskt av den här mannens röst och den här låten (oj vad pappa kommer bli stolt nu). Gubbrock med inslag av lite country kanske ändå har en viss charm.  Dock är videon lite väl macho-country men åh, låten! Jag ska nog försöka ta och se honom live nästa gång han kommer till Sverige, vilket säkert inte lär dröja länge. Sällskap någon?


Postcards from far away

Så, nu har jag biljetterna till det som antagligen kommer vara något av det mäktigaste jag någonsin kommer få vara med om: Coldplay på Wembley Stadium i London! Om arton dagar står vi där och det ska bli party - i all fall med det sällskap jag har. Åh, hela London-resan kommer nog bli toppen och jag längtar hur mycket som helst!


You left the sweetest taste in my mouth

Imorse var mitt första uppvaknade i Norrköping efter tio underbara dagar i ett fint Norrbotten och sedan tre dagar i Stockholm. Coldplay på Stadion i lördags var så fantastiskt att jag knappt förstått det än. Efter många timmars köande, varav många i regn, släpptes vi in på ett stort Stadion där jag nästan svimmade av hur mäktigt och stort allt kändes. Konserten var ännu mer mäktig och så otroligt bäst att jag knappt kunde sjunga med på grund av tårarna som rann ner för mina kinder. Jag skrek min röst hes och fick slåss lite för att behålla min plats på andra raden i mitten. Det kändes så sjukt att ha de där fyra männen framför sig igen, något jag hade längtat efter i elva månader. Låtlistan kanske inte var den optimala men de hade med några personliga favoriter i alla fall. Nu är det bara tre och en halv vecka kvar innan jag åker till London och ser dem på ett ännu större Wembley. Jag kommer kanske svimma av hur stort allting är - redan innan konserten börjat. Åh, jag är otroligt pepp måste jag säga.

Försäljning av biljetter

1. Sittplatsbiljett till U2 på Ullevi, Göteborg. Fredag 31 juli.
Pris: 750kr.
Sektion N1, rad 35.

Om så önskas ingår mitt sällskap, bilplats till Göteborg (om du bor I Norrköping, på vägen till Göteborg härifrån eller kan ta dig hit) samt övernattning. Även bilplats hem ingår om det önskas. Annars så finns det möjlighet till att köpa två biljetter på platserna bredvid varandra.
SÅLD!

2. Ståplats/1:a våning oreserverad sittplats till Coldplay på Wembley, London. Fredag 18 september.
Pris: 650kr

Om så önskas ingår mitt sällskap till konserten och annan eventuell London-vistelse. Ryanair har billiga flygpriser (55kr) t/rtr till London just nu. Jag hade tänkt flyga till London den sjuttonde september och flyga hem på måndagen den tjugoförsta, ifall det kan vara intressant att veta.

SÅLD!

One day we're goona work it out

Igår var det exakt ett halvår sedan jag såg de fina männen i Coldplay på Globen. Sex månader  och en dag sedan jag stod där, i mitten nästan längst fram med det finaste sällskapet man kan tänka sig under en Coldplaykonsert. Det var lycka i hela kroppen, kärlek, vacker ljusshow, en fin Chris Martin och fjärilskonfettit (vid 1.05 i videon) som föll över oss.  Jag får sådana rysningar nu när jag ser på det i efterhand. Jag saknar den kvällen, och så som jag hade längtat till den hela sommaren. Jag ser dock fram emot den tjugoandra augusti och den artonde september, då blir det lyckokvällar igen.



You know it makes my heart beat

Ett av årets i kanske särklass bästa album hittills (åtminstone inom electrovärlden) har nått mina öron. Röyksopp har lyckats igen. Junior heter deras nya album och den är så sjukt Underbar. Än så länge har jag bara hunnit med några få genomlyssningar men de flesta låtarna har redan gjort spår i mig ändå. En helt perfekt komponerad skiva och att Karin Dreijer, Lykke Li samt Robyn medverkar med sina unika röster på några av spåren gör inte skivan sämre. Oj oj, säger jag bara. Några ordenliga genomlyssningar till under helgen och jag lär vara fast. Jag får bara rysningar av tanken på de enkla men ändå så berörande komplicerade electroljuden.


Nu fattas det bara att någon fin svensk festival bokar dem till i sommar och jag lär köpa en biljett dit direkt.




Ensamhushåll - Vinternoll2

Jag säger bara; jag dör. Jag tycker verkligen om Vinternoll2 men spelade sönder den under vinternätterna noll4. Orginalet är lite för "hårt" och snabbt ibland och jag är för svag för akustisk musik för att inte älska det här. Okej, hade det varit Jocke Bergs röst hade jag legat på golvet i kramper över hur underbart det var men.. sångarens röst har ändå kvalité så det skriker om det. Åh, kärlek rakt igenom.



Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig jag behöver dig igen, igen, igen

If I had a heart I could love you

Ingen har väl missat Fever Ray? Det kan ni väl ändå inte ha gjort. Jag menar.. If I Had a Heart är kanske en av årets hittills bästa låtar! Just nu håller jag på att lyssna igenom albumet (som även det heter Fever Ray) och än så länge har jag dött sådär femton gånger på varje spår. Det är helt sjukt underbart! Karin Dreijer är personen bakom Fever Ray och hon är ju även femtio procent av the Knife. Det märks verkligen. Om inte på den där unika känslan i Karins röst så i musiken - den djupt rotade elektroniska musiken som har så mycket känsla att det nästan är sjukt. Den tjugosjätte mars spelar hon i Stockholm och jag kan meddela att jag ska vara där. Jag ska vara där och halvt dö på det där sättet man bara kan göra under en electrospelning som Karin är delaktigt i.



Fever Ray - If I had a heart
(sjukt läskigt video, ja!)

Jag skulle fastna i min ensamhet igen, om du lämnade mig nu

Jag är efter, jag vet. Men jag har förälskat mig i den tillslut, åtminstone..
Lars Winnerbäck är fin och Miss Li låter fasligt bra på svenska.. Tillsammans är de "Hej rysningar-längs-hela-ryggraden!"



I don't know what's right and what's real anymore

Jag drömmer mardrömmar om hajar som jagar mig på land, stora hundar som förföljer mig och att jag bakar småkakor inne i garderober. En viss person är med  och den är hemsk. Det är vatten och en brygga inomhus. Överallt är det fyllt av folk som jag känner mer eller mindre.


Lily Allens nya låt är underbar. Jag älskar den och videon! Hennes hår är något av det finaste jag sett - sådant vill jag också ha och lyckas vara söt i det (den kombinationen funkar dock inte). Klänningen är ursöt också, hela hon.


Lily Allen - The Fear

startsidan  

RSS 2.0