I'll spend many nights alone
Tankar som flyger förbi, aldrig fångas upp
Känslor som göms undan, som aldrig får visas
Det är vad jag inbillar mig i alla fall
Drömmar som aldrig når dig
Tankar som aldrig lämnar mina läppar
Känslorna som du aldrig kommer få
En favoritplats
Vi kallade det frihet
men det var nog bara en beslöjad dröm
och i dina ögon finns det ingen verklighet
Nothing hurts like nothing at all
Jag är nog egentligen en ganska orolig person av mig. Om jag vet att någon är ute, inte befinner sig någonstans där jag vet - inte är hemma/inomhus helt enkelt så kan jag väldigt ofta börja tro att något skett, en olycka eller så. I alla fall om personen inte hör av sig och meddelar att mina misstankar är felaktiga. Det är nog något slags kontrollbehov jag har och egentligen tär det på mig att jag oroar mig för sådant.
Jag är också väldigt ofta rädd för att någon jag bryr mig ska bli allvarligt skadad eller dö. Det är nog egentligen min största rädsla här i livet. Jag vet att det kommer ske någon gång, att någon jag älskar kommer utsättas för det. Att någon som betyder mycket för mig en dag aldrig mer kommer finnas. Nu börjar jag gråta för jag tänker bara på min mormor och hur många gånger det känns som jag varit på väg att förlora henne för evigt.
Min mormor är nog lite av den underbaraste jag vet. Visst, hon har en del brister men hon är så fylld av kärlek och vill bara allas bästa. Hon har alltid funnits där, i hela mitt liv och jag vet att jag kan prata med henne. Bara tanken på att hon en dag inte kommer finnas kvar i mer än i mina minnen får tårarna att rulla ner för mina kinder. Jag älskar henne otroligt mycket men säger det alldels för sällan. Jag träffar henne alldeles för lite. Om jag fick bestämma skulle jag få träffa henne minst en gång i veckan men nu har jag inte träffat henne sen höstlovet..
Jag tycker inte om den där känslan att sakna något så mycket att man nästan går sönder och det är väl egentligen den jag är mest rädd för. Samt den där tanken att jag vet att jag aldrig mer kommer träffa personen ifall den dör. Att saknaden aldrig kommer ta slut. Det känns.. hemskt. Än så länge har jag "klarat mig undan" att någon som står mig riktigt nära dött. Senast var min farfar men då var jag så liten och jag hade inte alls fått chansen att lära känna honom. Det känns sorgligt då jag tror att jag hade tyckt om honom efter att pappa berättat om honom..
Min slutsats av det här är väl egentligen: säg oftare till folk du älskar att du faktiskt gör det. Ös ur sig all kärlek du har medan du kan, den kommer inte ta slut. Jag vet att det är en lätt sak att säga men svårare att genomföra, jag är personligen urusel på det... (och idag när det är något så kommersiellt som alla hjärtans dag passar det ju extra bra att börja? Dock bör man nog försöka göra Alla dagar till alla hjärtans dag!)
They will try to step on you!
Jag känner mig ganska sliten men två dagar kvar nu sen är det sova i en vecka eller så, nästan. Dock lär det bli en hel del plugg med men endast för att förbereda mig inför veckorna efter lovet. Ligga lite före, för en gångs skull, vore skönt. Men nu, duschen och sen vidare ner i sängen!
I am numb, I can't speak, can't sleep
Can I come over? I need to rest, lay down for a while
Ikväll blir det psykologipluggning, 1700-talsroman läsning, kanske lite glass och några kilo choklad. Min pappa har en massa läskiga gubbkompisar på besök som ska spela poker, dricka alkoholhaltiga-drycker och ockupera köket. Men imorgon kommer den saknade snyggingen hit och det ska bli finfint!
Förresten köpte jag den här skönheten (klänningen) i eftermiddags. Hundratjugofem riksdaler och tio procent rabatt på det! Mörklila med silvertråd i sextiotalsmodell - kan man bli annat än kär?
I'll never disappear, forever I'll be here
En underbart trevlig och fin helg tillsammans med sötaste Johanna i Stockholm. Vandrandes omkring på Söder, prata om lite allt möjligt och oj vad naturligt det kändes! Det var ändå första gången vi träffades men det kändes mer som vi känt varandra i några evigheter? Hon är fin, den där flickan. Bland annat såg vi på en fasligt fin (men ack så hjärtskärande sorglig) film - Lars and the Real Girl och frös tillsammans med cirka.. femhundra andra på Centralstationen. Man fick värsta kicken av det, totalcoolt! Sen så var vi så trötta att vi nästan somnade i middagen så vi tog Roslagsbanan hem och låg och pratade istället för att partyparta (på bio). Lagom genom-mys!