Tio månader senare

Går tillbaka
Läser känner
allt från Då

Du tror allt handlar
om Dig
Inatt har du rätt
Är du nöjd nu?

Läser känner
allt om Dig

Du är kvar
bakom
den där jävla
Väggen
Trycker dig
tätt intill
din trygga vägg


Sluta riva itu
mitt omtåliga
Östkust hjärta
När ska du inse
att även jag
känner? Att även
jag behöver
en vän
Krångligheter
runt och bort
När jag vill ha
raka ärliga
Sanningar

Kvällens insikt

Tänker
Du skulle ändå aldrig göra något sådant för mig så nu slutar jag.

Höstens finaste låt.

Við öndum að okkur sannleikann


.0963
Vår sanning
Andas
alldels för nära
Vi missar den
med nanometer

Jag skrek orden
som förr så vant
Lämnade
mina läppar

Tomtheten
Ekade
i dina ögon

Slutet tog slut
Vi föll för
Nära

Sanningen
är alltid falsk

Vi missade
det som var
Meningen




Ég vil vera þinn einhver

.0934









Järnsmakande vatten
tre dagar gammalt
Snurrande
som tar slut i drömmen
Tygstycken
därunder är vi alltid
på riktigt












My mind holds the key

Hamnen bakom ditt fönster
Delar upp, för samman
Samma vatten
olika temperatur
Bakom ditt fönster
En annan temperatur
än här

Hur kan man avsky någon
som man älskar så mycket?

foto härifrån



Söknuður

Nostalgi
ut i fingertopparna
Avskyn
Mörkret inifrån
Rullar ur munnen
Lägger sin hinna
över blicken

Allt som är på riktigt
är alltid på låtsats
Blickar som viker undan
kan aldrig vara sanna

Nostalgi
vik undan nu

Mig dreymdi um þig í gærkvöldi.

Jag vaknade upp med solen i ögonen och stegrande musik på cdspelaren. Bilden av dig, med ett klingande skratt och ett vackert leende, flimrade framför mina ögon när jag sträckte mig efter mobilen. Sjufyrtiosju. Jag sänkte volymen på musiken, la mig tillrätta bland alla kuddarna och blundade och tänkte mig tillbaka. Du glittrade lite extra, mycket mer än alla andra och du slutade aldrig le. Låten gick över till nästa spår och jag öppnade motvilligt ögonen, bilden av dig försvann. Sträckte ut och vred kroppen, nästan som en katt, och satte sedan ner fötterna på det soluppvärmda golvet. Frukost, favorittröjan, lite mascara och borsta tänderna. När jag kom ut från trapphuset, ut på gatan, möttes jag av en morgonglittrande sol och asfalt som luktade av regn efter himlens nattliga uttömmande. Promenaden på tretton minuter kändes mer som fyra och med vindruffsigt hår gick jag upp för de tre trapporna. 1963. Djupa andetag och där satt du i den nedsuttna svarta soffan. Jag brydde mig inte ens om att hänga ifrån mig väskan. En halvmeter ifrån dig stannade jag och du tittade upp. "Hej. Jag drömde om dig inatt - vill du fika med mig?".


Det var ungefär så allt började i ett parallellt universum.


(foto härifrån)


þú gera mig veikur

Det är något som
inte är helt rätt
Jag andas ytligt
håller dig på avstånd
Kräkreflexer
vid tanken på ytligheten
Falskheten
i hela din existens

Vem andas du för?



Om du vetat hur sanningen smakade

Om du själv såg
det alla andra ser
I dina ögon är jag
Vakuum

Om du själv hörde
det alla andra hör
Dina ord är aldrig
Bekräftande


Vi skriver för våra hjärtans skull

Du andas svagt
Jag sväljer
syrefattig luft
Blundar
för det gröna ljuset
Verkligheten
upphör i ljuden

Förlängd besvikelse

Spruckna läppar ljuger bättre
tyngre
Din rök sprider sig i mina lungor
elakartat
Vinterdomnade känslor dör i din blick
bortblåsta

Vi andas i otakt
monotont

You're analogue to me

I ett försök att hitta de små tecknen i dina rörelser, ord, skratt och klingande gitarrspel gömmer jag mig bakom den väldiga tekoppen och önskar att du likafullt ska se mig. Nattens tankar och kurage försvinner i gryningsljuset uppvaknade och det som lämnas kvar är en inre övertalan om att världen inte kommer att gå under. Frustration för mitt klenmod över något så simpelt. Jag vill ha mod till att se dig i ögonen, säga några enkla ord och andas in utan att falla. Någonstans i dina rörelser och ord glimmar en analogi med mig fram och jag kan inte låta bli att undra om även du ser den.



Ska vi lära känna varandra?

Att försöka men inte riktigt lyckas

Skymningsljus i våra tankar
Kapitulationen är nära
Minns du?


The cold Swedish winter

Vi lämnar solen bakom oss.
Blickar storögt mot mörkret,
längtan väntar oss på andra sidan.



Det blir bäst så.

Små tecken

Det omedvetet gröna som alltid kommer binda oss samman
Hjärta mot hjärta flera tusen miljoner länder emellan
Alltid samma gröna hjärtan
även den dag vi glömt allt


När man inte kan skrika längre

Inspirationen från djupet
dit du aldrig nådde
Orden som lämnar mig
ta till vara på dem
Stelheten i dina tankar
kan inte smitta mig
Fem decimeter framåt
vi skiljer oss åt


En stormvind genom mina tankar

Någonstans har jag tappat mig själv, kanske hade jag aldrig hittat mig själv innan jag snurrade in mig i livets kamouflage. Jag vet inte vart jag är på väg, vad mitt mål är. Jag vet inte vem jag vill vara, vart mina drömmar har sin grund. Det som ska föreställa min värld är vänd upp och ner och är dränkt i syra. Jag hittar inte orden längre, jag hittar inte den som är jag. Kanske är det dags att gå vidare. Fylla orden med rätt mening någon annanstans. Kanske borde jag lägga ner projekt-jag-tror-att-jag-kan och kapitulera för påverkan från andra sidan jorden. Det borde bygga upp men för varje andetag hamnar jag tre centimeter längre bort från det som är jag.

För dig gjorde jag allting fel,
och nu vet jag inte vad som är rätt.

Rädda din egna besvikelse

Jag tar ett extra djupt andetag
och vänder soluppgången ryggen
Du är borta från mina tankar
och fokusen ligger utanför hjärtat

Ögonen Orden Ondskan
Inget av det där räddar min värld

Du känner mig inte mer än vårdoften
besvikelsen är på sin yttersta gräns
Jag vet att jag föralltid är starkare
än dig och dina kvävande ord


Brinn sönder

Snart spricker tystnaden
av skriket under ytan
Hela världens sugs upp
i ett svårt svart hål
Handgjord kärlek
med gömda meddelanden
Du fann dem nog aldrig
ytan är dig alltför nära
Elda upp det nu
riv det helt itu.


(Mina ord sitter fast i mina klibbiga tankar. Förvänta er inga underverk av mig, förvänta er ingenting..)

One day closer to death

Jag har tappat orden, och hittar inte dina händer under bordet. Ungefär så, ja. Jag kan inte riktigt forma de rätta meningarna som säger hur det känns, jag kan inte ens hitta något bra citat. Känslorna är helt uppupp iväg och ner under havsytan, det snurrar men jag står stilla. Kanske känns det lite som på bilderna nedan, jag vet inte riktigt. (Jag önskar att du var en sån som förstod utan att jag behövde säga så mycket, men jag vet att verkligheten är en annan.) Men ifall jag fick, och inte skulle skada någon, skulle jag nog visst veta exakt vad jag skulle skriva här.


Tidigare inlägg
startsidan  

RSS 2.0