Något såhär ser jag ut numera, för er som missat det eller undrat. Jag kommer nog förresten vilja behålla de där jeansen för alltid. Det bästa med dem är att jag fick dem för under hundralappen - och jag har letat efter precis exakt sådana i två år! I övrigt är blusen och skorna andrahand, och håret alldels för mörkt.

Fotografen är finaste Johanna under våran söndagspromenad runt Strömmen.

I det starka ljuset glittrar ditt hår i en miljon nyanser och jag är tvungen att kisa med ögonen för att inte bländas av lyckan som strålar ut från din hud, från dig. I enkelheten är du det vackraste jag upplevt.

Efter timmar på samma grönbrunvita filt, efter timmar med musik som är vår och tonvis med vattenmelon, ser jag hur dina ögonlock blir tyngre. Du ligger på sidan, med ena armen under huvudet, och ler lite försiktigt. Jag frågar vad du tänker på och du svarar Vi två är så mycket mer på riktigt när vi är ingenting. När vi låter livet styra våra andetag och våra steg.

Längtan som byggs upp av de milslånga avstånden. Om tre timmar är det dags att bryta de dagliga mönstrena och vända runt på våra världar. Låta dem krocka och bli en, för ett tag. Det var så länge sedan jag kände något liknande. Månader, år. Förväntan inför någon annans närvaro. Egentligen borde jag kanske känna mig obekväm men det är såhär jag vill ha det nu, en stund till. Din värme betyder så mycket mer när jag fått frysa några ögonblick.

Textmeddelandet som snurrade jorden extra snabbt för en minut: "Du vet den där förväntan och nervositeten man kan få innan en konsert man sett fram emot väldigt länge, eller under en festival där minst tre av ens favoritband ska spela? Den där förväntan över hur magiskt det kommer bli och nervositeten för hur magin ska svepa in i dig. Känslan av att något stort ska ske, något fantastiskt som du alltid kommer bära med dig. Festivalnervös, så skulle jag kalla det. Precis så känner jag nu, när jag sitter på bussen hem till dig."

Jag är knappast ett stort fan av Broder Daniel och deras musik men jag tillhörde ändå dem som fylldes av tårar när herr Berggren i all sin enkelhet tog ton på Innergården. Att han är i en klass för sig var tydligt när den första rysningarna drog igenom min kropp under When we were winning, då alla sjuttonåringarna höll händerna, och som kom tillbaka i No time for us. Spelningen var kort men det var nog bäst så, att Mannen med gitarren lämnade oss när magin fortfarande svävade i luften. En lagom dos poparlycka.

Jag vill starta ett projekt, något som kan dra igång min domnade kreativitet, men för att göra det behöver jag hjälp av en frivillig. Eller mer en.. moatjé - en partner, någon som jag tillsammans med kan bygga något fint och givande.

Jag vill starta ett ordprojekt, textdelning mellan mig och en annan kreativ själ vars inspiration också håller på att falla i dvala - eller har flera ton med idéer att dela med sig av. Fast för att göra det hela lite mer krångligt för mig själv skulle jag uppskatta om det var någon som jag inte kände så väl. (Undrar om det finns någon sådan som kommer läsa det här?) Mestadels för att jag vill skapa något.. nytt.

Finns du där ute någonstans, kära ordvän?

Fredagen den trettonde augusti klockan arton och femtio kommer jag stå framför en scen som för några dagar stolt står på Slottsskogens öppna ytor. Fredagen den artonde augusti ska jag få uppleva den musik jag lyssnat mest på det senaste året, kanske till och med de senaste två åren. Jag ska få uppleva magin på riktig. Känna melodierna rusa igenom mitt blod, framföras i nutid och för mina öron att ta in. Musik som har kommit att prägla mig, som citeras i mitt huvud åtminstone en gång per dag. Musik som blivit min, och vävt sig in i mitt liv. Historien om hur allt började finns omvandlad till skrift här.

Jag har skyhöga förväntningar och jag hoppas på att ha en person som håller mig i handen under hela konserten. Annars vet jag inte riktigt om jag kommer klara av att stå upprätt hela spelningen igenom.

Den här novellfilmen kan vara den finaste på länge. Karktärerna är fantastiska och det känns otroligt äkta! Och tydligen har den blivit långfilm också, som har premiär om ungefär en månad. Men så länge går det rätt bra att nöja sig med de här tjugoåtta minuterna, precis lagom. Klicka, klicka!