Jag ville bara meddela att jag vann fototävlingen hos Nene, genomfint. Tack till alla som röstade!

Och jag ska börja Skriva i min blogg.. snart. Det har blivit ovanligt mycket bilder på sista tiden..

Onsdag 22/4-09
Foto: Mia

Jag gör det väldigt svårt för mig själv ibland, jag vet.. och jag måste lära mig att inte ha för höga förväntningar eller förhoppningar på personer och händelser. Det slutar bara illa då men det verkar liksom aldrig min hjärna inse riktigt.. Dumt.

Men det är nästan sommar idag och.. det är ju bra?

Pst. Jag gick vidare till final i Nene's fototävling. Rösta på mig här?

Det bubblar i mig på ett mjukt och behagligt sätt. Lycka, kanske det kallas?

Mitt liv går bra, skolan dödar mig inte helt just nu. Om tjugoåtta dagar sitter jag på ett tåg med destination Lycka, teatern har premiär om nio dagar och det känns riktigt bra, sommarlov om femtiotvå dagar och om tjugofem dagar drar jag runt i Berlin och njuter av kultur. Förresten har jag med största sannolikhet sommarjobb, en liten intervju i mitten av maj och sen hoppas jag att platsen är min (dock inget roligt arbete men.. ett arbete åtminstone?). Just nu dricker jag hallon-blåbär-kiwismoothie och känner mig ganska lugn, ska nog göra en del av spanskaläxan snart och så får resten göras imorgon förmiddag.


Fast en sak som gör mig redigt sur; vad är det egentligen fel på majoriteten av dagens pojkar? Leka med känslor sådär eller åtminstone inte kunna vara uppriktiga och ärliga med sina liv och känslor. Fy, säger jag bara.

Kreativitet som spritter i fingrarna. Jag vill skriva med vet inte om vad, och just ikväll har jag ingen inspiration alls till det. Jag vill rita, rita, rita men det blir inte som jag vill. Bilden i huvudet är mycket finare än den som min hand formar på pappret. Jag vill fotografera något nytt, testa lite idéer som finns i huvudet men jag vet ju att de inte heller kommer bli som de är i mitt huvud. Jag är lite uttråkad, borde kanske sova istället? Jo, jo.. sängen ser lockande ut även om jag inte är så trött. Det får bli Wish You Were Here (albumet jag somnat till i tre veckor nu..) och kanske läsa lite, skriva brev eller bara ligga och drömma och försöka hitta någon inspiration. Vakendrömmar ni vet..

Ni vet det här med Hjärteord, och allt som finns under den kategorin i den här bloggen: Allt där behöver inte vara saker som hänt på riktigt, saker som aldrig kommer hända på riktigt heller utan bara är små små drömmar och tankar i mitt huvud. Vissa saker har kanske hänt delvis någon gång i mitt liv men det mesta är bara en liten fantasi som utvecklats till långa meningar som försöker fånga någon slags känsla. Jag vill bara att ni ska veta det. Att ni inte ska ta för givet att personerna i mina texter ens existerar någonstans, att den som benämns som "jag" faktiskt inte behövera vara just jag. Jag råkar bara tycka om att skriva i jag-form (och genaste förstördes hela magin med att göra det känner jag). Nu vet ni det, och jag antar att det här är ett förtydligande jag borde ha gjort redan när den kategorin skapades.

Jag skulle kunna skriva något fint här. Något om hur jag älskar att sitta på min fönsterbräda, titta ut och se en fullmåne eller det där lugnet jag upplever när jag sitter i ett grönt sommargräs och plockar lite förstrött med det. Jag skulle kunna skriva något om hur jag älskar hans händer eller att jag upptäckt att jag är fasligt kittllig på magen och på sidan. Jag skulle säkert kunna skriva meterlånga texter om.. allt fint jag känner men istället så tömmer jag bara ur mig det dåliga. Ventilationsforum på hög grad. Någon dag kommer jag kanske klara av att skriva fina, bra och hjärtlyftande saker igen. De där som inte bara ger en klump av obehag hos den som läser men just nu.. är det inte värt det. Ingen eller inget är värt orden - mina ord. Inte de jag lagt omsorg bakom åtminstone, de jag suttit länge för att passa ihop till den perfekta meningen. Just nu är ingen värd allt sådant. Obehaget stannar kvar. (ingen bryr sig)

Det där med att planera hur ens sommarlov ska se ut och bli är en svår sak har jag upptäckt. För det är ju, som alltid, inte bara min vilja som spelar roll utan en hel del andras också. Lite synd. Jag hade en helfin planering som jag kunde leva med (dock fylld med punkter som inte är bekräftade ännu), även om det inte var Exakt som jag ville (för det är orealistiskt om något). Jag gissar på att det kommer sluta med att jag är ganska ensam den här sommaren också och att mitt hjärta får kännas helt ungefär en eller två veckor, av nio. Jag hoppas i alla fall att Arvika kommer att bli som jag vill, med finaste sällskapet. Annars lär ju den här sommaren kännas ganska bortkastad tyvärr..