Mörkret är tätt runt oss medan vi vandrar den slingrande vägen runt sjön. Egentligen är jag rädd för mörkret och skogen som bara är några meter från oss, och egentligen skulle jag vilja att du höll mig i handen. Kanske skulle det inte kännas lika mörkt då? Våra fötter för oss framåt, tillbaka. Tillbaka till den verklighet vi flyr en gång i veckan, ibland två. Jag tänker att det skrämmande mörkret är bättre än den gatlykteupplysta världen som väntar oss några krökar bort. Här är du min, om än så bara på låtsats. Plötsligt stannar du, och ber mig att blunda. Under stängda ögonlock är mörkret inte riktigt samma. Plötsligt känner jag din hand i min och hur du viskar: Lita på mig. Släpp inte taget, jag ska leda dig rätt.

Samma spårvagnssträcka två gånger per dag, samma träd byggnader hållplatser minst tio gånger i veckan. Ibland samma människor fast oftast inte. Jag brukar alltid försöka föreställa mig hur den och den personen är, bara man skrapar lite på den där ytliga ytan. Ibland tänker jag att någon annan kanske gör likadant med mig och jag undrar vad de tänker om mig i så fall.

En händelsekedja. Allting började med ett enkelt musklick som ledde till ett mobilnummer och nu satt vi här mittemot varandra. Exakt femtiotre centimeter ifrån varandra. I det lite dunkla ljuset, som endast består av två lyktor, kan jag nätt och jämt urskilja färgen på dina ögon. Jag vet att de är gröna med små stänk av brunt, även fast det är knappt två timmar sedan jag för första gången såg dig.

Jag kan inte sova. Inte ens att läsa mig till tröttheten, det som alltid annars fungerar, ger effekt inatt. Utanför är staden gatlykteskensfärgad, lite sådär rosaorange. Snön reflekterar ljuset uppåt så att molnen maskerar sig i höstskymningens färger. Tankarna snurrar för fort, gör mig yr där jag ligger med täcket över huvudet. Syrebrist. Ger upp och tänker att det kanske hjälper att skriva, men upptäcker att jag tappar vartannat ord. Sömn, jag behöver sömn. Och dig. Jag vet att det är tanken på dig som håller mig vaken, men försöker tänka bort det. Utanför passerar morgonens första spårvagn förbi. Varför får jag inte sova? Varför får jag inte dig? Inbillar mig själv att jag kanske behöver dig, kanske blir det lättare att somna då. Fast.. egentligen vill jag inte ha någon, orkar inte med att ligga vaken fram till morgonens timmar på grund av någon. På grund av dig.

Jag ska dansa in mitt tjugohundraelva till den här låten.

Jag avskyr att det lite för ofta känns som vissa amänniskor som ramlar in i mitt liv, och kanske blir kvar, gör ungefär allt för att spä på min misantropi. Min extrema avsky för inställsamma, falska, dubbeltydiga och osäkra männniskor som gör allt för bekräftelse, ökar markant för varje gång jag möter någon sådan.

Jag är väldigt godtrogen och litar lätt på personer jag nyss bekantat mig med. Dock undrar jag ofta när den dag ska komma när jag inte längre gör det. Jag tror jag kryper allt närmare den dagen, då jag börjat få svårt att lita på människor i min omgivning. Jag blir så arg. Mest på mig själv att jag luras så lätt, och  jag faktiskt litar på någon som så plötsligt nästlad sig in i min vardag. Flera gånger har jag fått tji för det och till och med brutit sönder en av de jag ändå värderade högst i mitt liv. Just i detta specifika fall har jag tänkt och undrat vad vinner du på det här? men aldrig riktigt nått någon slutsats.

Punkt nummer fyrtioett på listan har misslyckats så grovt att jag nästintill skäms.
Tack, djävulska omvärld.