Min helg har bestått av vackra män bara decimeter ifrån mig, dans, fint folk, trånga dansgolv, fina dj's, åttiotalsklänningar, hallonsaft, ömmande fötter, teater och försök till konsertfoto (som redovisas ovan). Det har varit en bra helg och vissa männsikor är bara så fina att jag knappt kan sitta stilla. (Ta åt er, fina flickor!)

Det är rätt hemskt ibland. Som när det snöar i slutet av april och när ens bästa vän slutar berätta saker för en. Och när man sitter en hel dag och skriver inte en enda rad på den där uppsatsen som är jätteviktig för ens betyg. Det är inte heller så roligt när ens hårfärg bleks på två tvättar och man har två kronor kvar på sin mobil. Fast då är det ju bra att man ska ha en helg som är fylld av aktiviteter med fina människor.

Med långt flygande hår och luggar som nästan täcker våra ögonen dansar vi runt på sommargrönt gräs. Tre meter bort, nerbäddad i det decimeterhöga gräset, står den stora svarta bandspelaren från tjugohundratvå, tömmer ur sig tonerna från popmannen från Göteborg. Vi dansar snurrar hoppar skrattar viker oss dubbla av glädjen. Glädjen över att vi älskar livet mer än vi någonsin älskat något annat. Och imorgon är det torsdag.

Utbytet av ord meningar fraser tystnad som bara vi förstår. Våra ord färdas tretusen mil innan de stillsamt landar, hamnar i våra blodomlopp via luften vi andas in. Du finns i mitt blod. Vi känner inte varandra, inte fysiskt, men jag vet exakt hur känslan av din hand mot min kind känns.

Ihopkrupen på min mage, i mitt knä, i min halsgrop ligger mitt glädjefluff och trösthjärta. Från dig har jag inga krav och ditt snusande vid mitt öra lugnar stormen i kroppen. Du var så liten första gången du fick mitt hjärta att slå volter och jag visste genast att du och jag skulle andas samma lägenhetsluft under lång tid framöver.

För ungefär ett år sedan sysselsatte jag mig själv många timmar genom att sitta och vika sådana här. Klippa, skriva, vika. Lugn och lycka i hela kroppen för kärlek i någon slags fysisk form. Papperslätt kärlek.

På senare tid har antalet besökare här bland mina tillsnurrade ord ökat och självklart blir jag nyfiken (och lite rädd) på vilka ni är som läser mina ord och vilar er blick på mina fotografier, om så bara för en sekund. Det skulle göra mig lite glad i hjärtat, såhär i början av våren, om ni kunde lämna ett litet spår av er existens. Bara ett litet hej så jag kan få kika in hos er, om ni själva finns här på det stora världsnätet. Annars finns jag att kontakta på [email protected], om det där med kommentarer på bloggar inte är din grej eller om du bara vill.. Skriva något som kanske inte är för hela världen att se.

Jag uppskattar dina ord (Ég þakka orð þín).

Jag vaknade upp med solen i ögonen och stegrande musik på cdspelaren. Bilden av dig, med ett klingande skratt och ett vackert leende, flimrade framför mina ögon när jag sträckte mig efter mobilen. Sjufyrtiosju. Jag sänkte volymen på musiken, la mig tillrätta bland alla kuddarna och blundade och tänkte mig tillbaka. Du glittrade lite extra, mycket mer än alla andra och du slutade aldrig le. Låten gick över till nästa spår och jag öppnade motvilligt ögonen, bilden av dig försvann. Sträckte ut och vred kroppen, nästan som en katt, och satte sedan ner fötterna på det soluppvärmda golvet. Frukost, favorittröjan, lite mascara och borsta tänderna. När jag kom ut från trapphuset, ut på gatan, möttes jag av en morgonglittrande sol och asfalt som luktade av regn efter himlens nattliga uttömmande. Promenaden på tretton minuter kändes mer som fyra och med vindruffsigt hår gick jag upp för de tre trapporna. 1963. Djupa andetag och där satt du i den nedsuttna svarta soffan. Jag brydde mig inte ens om att hänga ifrån mig väskan. En halvmeter ifrån dig stannade jag och du tittade upp. "Hej. Jag drömde om dig inatt - vill du fika med mig?".


Det var ungefär så allt började i ett parallellt universum.