Tankar. Alla dessa tankar som snurrar runt i mitt huvud, som känns alldeles för litet för tillfället. Snurr snurr snurr. Rakt ner i magen, en spark på hjärtat på vägen ner. Klumpar i hela kroppen. Som att tankarna var för tjocka och fastnade mellan nervcellerna någonstans. Nej, tyvärr. Du är för kantig för att komma förbi här. Du är för spretig för att skickas tillbaka. Du får stanna precis där. Tackhej.

Du halvt snubblade ut ur port nummer trettiotre. Den men den fina dörren från femtiofyra i den finaste träfärgen jag visste. Jag hade inte väntat mer än tjugofem sekunder och nu stod du här framför mig. Du i en gul sydväst. Varför har du den där på dig, det regnar ju inte? Du rycker på axlarna, den får fungera som vårt paraply för det börjar ungefär aldrig regna när man har med sig ett och så kände jag bara för att ha på mig den.

Tänker: Ni är alla precis exakt likadana även om ni är de som försöker vara mest originella nyskapande utanför-lådan inte-alls-som-någon annan. Tänker: Ni älskar allt sådant jag älskar men nu är jag bara så less på tonårstjejer som skriver om kärlek och den där drömpojken (som i verkligheten inte kommer ha fräknar och vassa knän samtidigt som han behandlar dig som det vackraste och sköraste han någonsin kommer få kalla sitt). Jag är så trött på tédrickande, sockervaddsmjukt-framtidsdrömmande, dåliga fotografier som man låtsas är fyllda av vardagskänslor som känns så mycket att de spricker ut genom pixlarna, genom skärmen. De är ju faktiskt mest bara suddiga och jag har sett trettiofem likadana bara den här veckan. Tänker: Ni ger mig fan ångest med era drömmar.

Det kändes lite konstigt att stå där, bara några meter ifrån det där bandet som snärjde ihop oss en gång i tiden. Högt sjunga med i låtar, låtar som vi delat under många nätter, låtar som var Vi. Det kändes konstigt att sjunga de där orden som jag en gång citerade i ett hejdå-meddelande till dig under din kudde, sjunga meningar som alltid fått mig att tänka på dig. Allt det där medan du står mindre än en halvmeter ifrån mig och det inte längre är vi. Sjunga ord som jag alltid sett som dina, våra, men som inte längre är det. Även om det är som det är nu så kunde jag inte sluta tänka: Får de där orden dig att tänka på mig? Jag fick kämpa mot impulsen att vända mitt ansikte mot dig och le för att få dig att förstå, kämpa mot instinkten att ta din hand i min och trycka den hårt. Sådär som jag alltid annars har gjort.