Att sakna är fint, på sitt sätt. Visst är det så? Så att sakna den person som intar den största delen av ens hjärta så mycket och så ofta att man glömmer bort hur det är inte att sakna - är det då extra fint? Jag vet bara att saknaden spränger nästan hål i bröstet på mig ikväll. Inatt vill jag inte sakna. Jag vill ha närhet, trygghet och viskande ord om att morgondagen kommer bli vacker. Nätterna är värst, så är det alltid och saltvåta kinder är vanliga. Egentligen är det bara mitt egna fel, att jag känner så mycket men det är svårt att låta bli. Jag kan inte låta bli, vill inte låta bli. Sanningen är att saknaden är ingenting i jämförelse med lyckofjärilarna. Fjärilarna väger upp allt..

02.37. Ligger i sängen, täcket uppdraget till hakan. Rullgardinen är lite för kort, släpper in lite av stadens nattljus i mörkret. Ett blått ljus från cd-spelaren lyser upp rummet en aning och shine on you crazy diamond spelas lågt. Två och nio in på låten. Din hand har letat sig fram till min midja, följer nu tonerna i låten med dina fingrar. Det sticker till lite i bröstet, där hjärtat sitter. Kan något verkligen vara såhär vackert? Tre och femtiofem in på låten. Musiken byggs upp, river i hjärtat. Vänder mig om, din hand kvar på min midja. Du blundar, fortsätter följa musiken med dina fingrar. Jag ligger  och försöker att urskilja dig ur dunklet, du är vacker. Du ler när sju och trettiofem på låten slår emot oss. Hjärtat hoppar till och jag flyttar mig närmare. Din hand, spelandes på min rygg nu och min näsa vid din hals. Jag andas in och vet att snart, snart kommer det. Åtta och fyrtiotre, Roger Waters röst fyller rummet och för en sekund tappar jag andan helt. Jag hör svagt hur du mimar orden och du spelar fortfarande med fingrarna på min rygg, missar inte en ton. Jag tänker inte så mycket, känner desto mer. Njuter av kanske ett av de vackraste tillfällena i mitt liv, även om jag nog inte vet om det just då. Tänk att något så enkelt kan vara så fint ändå? Låten dör ut, jag ler och misstänker väl egentligen att det där var tretton och en halv minut som alltid kommer vara med mig.

Utanför fönstret invaderar vinterkylan mitt liv igen. Ett konstant blött snöande sedan klockan åtta imorse. Stadssmusten har redan invaderat det vita på marken och det känns inte ett dugg fint. Jag vill inte ta på mig vinterkappan och skorna igen! Inte förrän tidigast om sex månader, då är det kanske ok. Jag trivs i mina lila tygskor och min gula jacka med blommigt foder ju.

I bakgrunden hörs i alla fall The Knife's Silent Shout - An Audio Visual Experience och jag dör lite av deras magi. Det doftar svagt av choklad- och hallonmuffinsen jag bakade tidigare och min huvudvärk är inte lika extrem längre. Nu ska jag nog krypa ner under täcket i soffan och se på lite mer film. Synd bara att jag är utan sällskap...

Igår var det exakt ett halvår sedan jag såg de fina männen i Coldplay på Globen. Sex månader  och en dag sedan jag stod där, i mitten nästan längst fram med det finaste sällskapet man kan tänka sig under en Coldplaykonsert. Det var lycka i hela kroppen, kärlek, vacker ljusshow, en fin Chris Martin och fjärilskonfettit (vid 1.05 i videon) som föll över oss.  Jag får sådana rysningar nu när jag ser på det i efterhand. Jag saknar den kvällen, och så som jag hade längtat till den hela sommaren. Jag ser dock fram emot den tjugoandra augusti och den artonde september, då blir det lyckokvällar igen.

Ännu en fin fototävling där "temat" är ens favoritbild och ja, det här är en av de bilder jag är mest nöjd med. Ska noteras att det här är en av de första bilderna jag i princip tog med kameran, när den var ny. Tävlingen anordnas av duktiga Nene, btw.

Jag tycker om att få oväntade överrasknings besök. Sådär att när man sitter ensam en dag, inte har ett dugg att göra och alla man frågat om de vill ses har haft annat för sig. Då kommer någon och ringer på dörren. Någon man egentligen saknar hur mycket som helst men inte haft en tanke på att träffa eller helt enkelt trott att det är omöjligt att träffa. Kanske har den med sig egenbakade kakor eller bara ett glatt humör. Ringer på dörren eller ringer när den står utanför för att den glömt bort portkoden. Någon man sedan bara kan ligga på golvet tillsammans med, eller sitta ihopkrupen i sängen/soffan/fåtöljen och samtala med i timmar. Eller bara vara tysta. Låta musiken man lyssnar på tala istället. Jag tycker det är en fin sak att kunna vara tyst med någon utan att det känns som en kvävande pinsam tystnad.

Ett av årets i kanske särklass bästa album hittills (åtminstone inom electrovärlden) har nått mina öron. Röyksopp har lyckats igen. Junior heter deras nya album och den är så sjukt Underbar. Än så länge har jag bara hunnit med några få genomlyssningar men de flesta låtarna har redan gjort spår i mig ändå. En helt perfekt komponerad skiva och att Karin Dreijer, Lykke Li samt Robyn medverkar med sina unika röster på några av spåren gör inte skivan sämre. Oj oj, säger jag bara. Några ordenliga genomlyssningar till under helgen och jag lär vara fast. Jag får bara rysningar av tanken på de enkla men ändå så berörande komplicerade electroljuden.

Två timmar och tjugonio minuter senare. Allt som finns kvar är din tshirt, kudden som luktar lite som ditt hår, en blek bläckfigur på min hand och tomhetskänslan i min magen. Det är halvt och det gör ont.