I början av augusti tog jag med mig tre snygga brudar och hängde på jobbet en eftermiddag. Spökhus, berg- och dalbanåkning och sockervaddsätning - precis som det ska vara! Innan vi tog sjuan in till centrum vandrade vi runt i kvällssolen bland de gamla husen bakom Gröna Lund.

Lite såhär kan de se ut (ur en Nikon D90) när man besöker Kolmårdens djurpark en mulen söndag i augusti. Tillsammans med han den där som får mitt hjärta att slå tio slag mer i minuten. Vilket är knäppt för jag har bara känt grabben i ungefär sjutton dagar. Och fastän vi är så olika att det nästan skapar kaos i universums energi så gör han mig glad (i all framtidskaos), och det är väl ändå det viktigaste?

Vi åkte fyrtiotre mil där vi bodde och dansade i lera i ungefär åttio timmar. Där peppen hann dö och återuppstå tre gånger per timme. Där jag lät nervgifter ta över mitt medvetende och där jag träffade otaligt nya bekanta. Men allra mest där allting förändrades till det bättre. Känslostenar som lossnade från axlarna och fjärilar som flyttade in i hjärtat. Någon dag när jag själv vet mer om vad i himlans alla dagar hände fredagen den tjugonionde juni vid sådär midnatt, då ska jag försöka förklara det för er. Allt jag kan säga än så länge är att Emmabodafestivalen 2011 förändrade mitt liv.