Undangömda berättelser

Jag träffade honom ikväll. Du vet, han jag berättade om en gång för kanske tiotusen år sedan. Han med de isblå ögonen som nästan brände itu mina synapser under den där hösten. Plötslig stod han där framför mig, la en hand på min axel och log med sprakande isblixtrar. Först trodde jag att isblixtrarna skulle ta sig in under min blus och in under huden bakom alla revbenen och slå mig ur takt. Men inget. Kanske var jag så nervbedövad av berusningsmedel att det inte kändes som det skulle, men dagen efter vaknade jag upp och mitt hjärta slog fortfarande i rätt takt. För allting lämnar en till sist.


När decemberstormen tar tag i hela din existens. Rycker drar rufsar runt håret så du inte ser något alls under två komma sex sekunder. Försöker gå framåt men hamnar en halvmeter bakåt istället. Så du ger upp, stannar upp, vänder om. Medvinden för dig förvisso inte dit du tänkt, men åtminstone någon annanstans än där du kom ifrån. Fast det är inte ofta det blir som du tänkt, så du är rätt okej med här.


Och så tänker jag att den eviga sömnen kommer som en tyst vän. Omfamnar. Men ibland kommer den för plötsligt. Ibland tynar människor bort, först utan att någon vet och sen fort när vetskapen trålat sig in i ens medvetande. Två månader. Från diagnos till att hon bara var hud på skört skelett, drog ett sista rosslande andetag och somnade i sin säng. Hon var den första person som varit döende i en sjukdom, som jag träffat. Hon var döende dagen jag fyllde tjugo och vi åt jordgubbstårta på vårt landställe. Den okontrollerade celldelningen hade redan hennes kropp i kontroll då, men det visste ingen om.


Tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka till det här. Du och jag. Det verkar inte spela någon roll hur mycket världen drar oss ifrån varandra, till sist står vi här igen. En halvmeter ifrån varandra, med förvirrade blickar hur vi hamnade såhär. Igen. Fast du ler. Bakom halvförvirrad blick ler ditt medvetande. Jag tänker att det är ödet och att vi borde sluta kämpa emot, kapitulera inför varandra istället. Snälla?



Krokiga avsnitt

Tankar. Alla dessa tankar som snurrar runt i mitt huvud, som känns alldeles för litet för tillfället. Snurr snurr snurr. Rakt ner i magen, en spark på hjärtat på vägen ner. Klumpar i hela kroppen. Som att tankarna var för tjocka och fastnade mellan nervcellerna någonstans. Nej, tyvärr. Du är för kantig för att komma förbi här. Du är för spretig för att skickas tillbaka. Du får stanna precis där. Tackhej.

Du halvt snubblade ut ur port nummer trettiotre. Den men den fina dörren från femtiofyra i den finaste träfärgen jag visste. Jag hade inte väntat mer än tjugofem sekunder och nu stod du här framför mig. Du i en gul sydväst. Varför har du den där på dig, det regnar ju inte? Du rycker på axlarna, den får fungera som vårt paraply för det börjar ungefär aldrig regna när man har med sig ett och så kände jag bara för att ha på mig den.

Tänker: Ni är alla precis exakt likadana även om ni är de som försöker vara mest originella nyskapande utanför-lådan inte-alls-som-någon annan. Tänker: Ni älskar allt sådant jag älskar men nu är jag bara så less på tonårstjejer som skriver om kärlek och den där drömpojken (som i verkligheten inte kommer ha fräknar och vassa knän samtidigt som han behandlar dig som det vackraste och sköraste han någonsin kommer få kalla sitt). Jag är så trött på tédrickande, sockervaddsmjukt-framtidsdrömmande, dåliga fotografier som man låtsas är fyllda av vardagskänslor som känns så mycket att de spricker ut genom pixlarna, genom skärmen. De är ju faktiskt mest bara suddiga och jag har sett trettiofem likadana bara den här veckan. Tänker: Ni ger mig fan ångest med era drömmar.

Det kändes lite konstigt att stå där, bara några meter ifrån det där bandet som snärjde ihop oss en gång i tiden. Högt sjunga med i låtar, låtar som vi delat under många nätter, låtar som var Vi. Det kändes konstigt att sjunga de där orden som jag en gång citerade i ett hejdå-meddelande till dig under din kudde, sjunga meningar som alltid fått mig att tänka på dig. Allt det där medan du står mindre än en halvmeter ifrån mig och det inte längre är vi. Sjunga ord som jag alltid sett som dina, våra, men som inte längre är det. Även om det är som det är nu så kunde jag inte sluta tänka: Får de där orden dig att tänka på mig? Jag fick kämpa mot impulsen att vända mitt ansikte mot dig och le för att få dig att förstå, kämpa mot instinkten att ta din hand i min och trycka den hårt. Sådär som jag alltid annars har gjort.


Dunkla paranteser

Vad vill du att jag ska göra? Tystnad tystnad tystnad medan världen snurrar så långsamt att det går att känna av mikrosekunderna. I universum ekar tankarna men ingenting reflekteras tillbaka. Kom hit. Försvinn föralltid. Rädda mig. Slå mig. Behöv mig. Döda mig. Älska mig. Avsky mig. Bygg ihop mig. Förstör mig. Sjutusen viljor genom limbiska systemet men ingen vet vad som får andas syre, vilken som dominerar. Kommer vi nångonsin få höra sanningen, innan det är för sent?

Min mamma har sagt att man ska kramas med huvudena vänster om varandra, så att ens hjärtan hamnar mot varandra. Hjärta mot hjärta, liksom. Du säger det som att det är det mest självklara i världen.

Jag drömde om att dansa runt i högt sommargräs med dig, med våra lite för långa luggar. Nuförtiden har ingen av oss lugg längre och den där popmannen från Göteborg är inget vi lyssnat på, på månader. Äldre mognare vuxnare drömmer jag om att vi stillsamt kan dricka ett glas vin på en dovt nedsläckt bar som ligger precis mittemellan våra hem medan klassisk jazz rinner ut högtalarna på andra sidan rummet.

Du går itu i min famn. Tårarna rinner ut dig som från ett barn som ser slutet på månader av mörker. Du vill inte ha mig så nära. Klarar inte av mig, men tryggheten sipprar ur dig med tårarna, avslöjar dig. Mina händer dras planlöst genom ditt hår, försöker reda ut klumparna av tankar innanför skallbenet. Du måste ha mig såhär nära.  Lyssnar du? Allt det här är för dig. Viskar ord som kommer direkt från hjärtat, utan att tänka efter innan de lämnar läpparna. Dina skakningar lugnar sig, dina tårar torkar in i tyget, dina andetag blir jämnare. Jag inser i samma stund jag börjar tänka igen att jag inte är den som ska rädda dig, jag har redan fått min chans och det gick såhär. Jag är inte din räddare längre.

Skönjande betraktelser

Mörkret är tätt runt oss medan vi vandrar den slingrande vägen runt sjön. Egentligen är jag rädd för mörkret och skogen som bara är några meter från oss, och egentligen skulle jag vilja att du höll mig i handen. Kanske skulle det inte kännas lika mörkt då? Våra fötter för oss framåt, tillbaka. Tillbaka till den verklighet vi flyr en gång i veckan, ibland två. Jag tänker att det skrämmande mörkret är bättre än den gatlykteupplysta världen som väntar oss några krökar bort. Här är du min, om än så bara på låtsats. Plötsligt stannar du, och ber mig att blunda. Under stängda ögonlock är mörkret inte riktigt samma. Plötsligt känner jag din hand i min och hur du viskar: Lita på mig. Släpp inte taget, jag ska leda dig rätt.

Samma spårvagnssträcka två gånger per dag, samma träd byggnader hållplatser minst tio gånger i veckan. Ibland samma människor fast oftast inte. Jag brukar alltid försöka föreställa mig hur den och den personen är, bara man skrapar lite på den där ytliga ytan. Ibland tänker jag att någon annan kanske gör likadant med mig och jag undrar vad de tänker om mig i så fall.

En händelsekedja. Allting började med ett enkelt musklick som ledde till ett mobilnummer och nu satt vi här mittemot varandra. Exakt femtiotre centimeter ifrån varandra. I det lite dunkla ljuset, som endast består av två lyktor, kan jag nätt och jämt urskilja färgen på dina ögon. Jag vet att de är gröna med små stänk av brunt, även fast det är knappt två timmar sedan jag för första gången såg dig.

Jag kan inte sova. Inte ens att läsa mig till tröttheten, det som alltid annars fungerar, ger effekt inatt. Utanför är staden gatlykteskensfärgad, lite sådär rosaorange. Snön reflekterar ljuset uppåt så att molnen maskerar sig i höstskymningens färger. Tankarna snurrar för fort, gör mig yr där jag ligger med täcket över huvudet. Syrebrist. Ger upp och tänker att det kanske hjälper att skriva, men upptäcker att jag tappar vartannat ord. Sömn, jag behöver sömn. Och dig. Jag vet att det är tanken på dig som håller mig vaken, men försöker tänka bort det. Utanför passerar morgonens första spårvagn förbi. Varför får jag inte sova? Varför får jag inte dig? Inbillar mig själv att jag kanske behöver dig, kanske blir det lättare att somna då. Fast.. egentligen vill jag inte ha någon, orkar inte med att ligga vaken fram till morgonens timmar på grund av någon. På grund av dig.


Pulserande porträtt

Släcker och stänger dörren efter mig. Nu är hela världen svart. Känner mig fram; vägg, dörrkarm, handtag. Öpnnar så ljudlöst jag kan och möts av ett lika svart mörker. Efter några långa sekunder har ögonen plockat upp det nästintill oexisterande ljus som letat sig in från gatljusen, in under den lite för korta rullgardinen. Härifrån avtecknas en mörk formation där jag vet att sängen är. Smyger fram, känner mig fram med fötterna. Sakta. Sängkant och jag känner efter med händerna innan jag försiktigt lägger mig ner. Hittar kanten på täcket och förflyttar mig sakta in under det, närmare värmen. Du rycker till när min kalla hud möter din varma, mumlar något i kudden innan du vänder dig om. Dina armar fångar upp mig innan andetagen återgår till de tyngre som söver ner mig till samma tillstånd som du befinner dig i.

Femton tända stearinljus utspridda över rummet som ligger åttiofyra trappsteg upp. Du ligger raklång på golvet, nästan en och nittio lång når du mattans alla kanter. Jag sitter med ryggen mot sängkanten, mina ben i skräddarställning vidrör precis din vänstra höft. Du blundar och din ena fot gungar i takt med musiken. Musiken du valt i form av ditt alldeles egna blandband. Första, andra och tredje spåret och jag tänker: jag tänker på dig när jag hör den här musiken.

Utspilld mjölk, missad buss, snöblandat regn, full stadsbuss i en kvart. Så började min morgon, och när jag klampade min väg in i det beiga klassrummet tre våningar upp kände jag att jag nog borde stannat i sängen hela dagen. Ett täcke uppdraget över ansiktet. Differentialekvationer och derivator utan funktion som min hjärna bara inte kan registrera.

Du frågar om jag vill ha en skål med kalaspuffar och mjölk. Jag brukar alltid äta det när jag kommer hem och man inte riktigt vet om det är natt eller morgon. Jag ler åt att jag nu vet ännu en sak om dig och tackar ja till ditt erbjudande. Jag har säkert inte ätit kalaspuffar sen jag var tio. Mittemot varandra vid det lilla runda köksbordet på bottenplan och utanför är det fortfarande gatlyktornas tid. Vi samlar på oss kunskap om varandra och först när vi hör porten slås igen alldeles för nära blir det en tillräckligt lång paus i euoforin för att tröttheten ska göra sig påmind.


Glittrande intermezzon

Jag råkade skära mig över min livslinje idag. Tror du det betyder något särskilt? Dina ögon tittar osäkert på mig bakom en fem veckor för lång lugg och jag tänker att det kan betyda alldeles för mycket men kanvillfår inte säga något av allt det till dig. För du är så skör bakom all kolsvart sot och jag vill vara den som håller ihop, inte skär sönder linjen mer.

Min hand vilar på din bröstkorg. Grå bomull mellan vår hud. Någonstans därunder slår ditt liv med sjuttiotvå slag i minuten. Med mjuk och svag röst undrar du vad jag tänker på. Jag önskar att jag också klädde i att vara kär. Jag känner hur ditt hjärta för en nolldelssekund stannar upp, slutar slå. Jag vänder mitt ansikte mot ditt, betraktar det i ljuset från gatlyktorna utanför. Du blundar, andas inte. Du kanske kan växa in i det, tillsammans med mig? Jag blundar, med handen kvar på ditt hjärta. Om du lovar att inte växa ifrån mig?

Du snurrar tre varv innan du stannar upp och glittrar med ögonen för lyckan du bär på dig just nu. Är den inte fantastisk? Du snurrar hundraåttio grader till och beundrar din reflektion med de största ögon jag sett. Tre meter emellan oss och din glädje strålar igenom mig, som en sorts strålterapi som tar död på allt elakartat. Du samlar ihop ditt långa hår, gör en provisorisk frisyr. Tänk dig något såhär, och sen ett par fina skor till det. Du ställer dig lite på tå och ler mot mig i spegeln. Jag tänker att någon aldrig varit så enkelt vacker som du.

Din lugg är stripig av vattnet som himlen tömmer ur sig över oss. Som om vi behövde lite extra vatten, för att spä ut vår koncentration. Som att världen inte riktigt kan existera om vi fortsätter vara såhär näratajtasamma. Men vårt känsloklister är starkare än de yttre krafterna, än det sura regnet som letar sig in under våra kragar.

.0110


Skimmrande tilldragelser

I det starka ljuset glittrar ditt hår i en miljon nyanser och jag är tvungen att kisa med ögonen för att inte bländas av lyckan som strålar ut från din hud, från dig. I enkelheten är du det vackraste jag upplevt.

Efter timmar på samma grönbrunvita filt, efter timmar med musik som är vår och tonvis med vattenmelon, ser jag hur dina ögonlock blir tyngre. Du ligger på sidan, med ena armen under huvudet, och ler lite försiktigt. Jag frågar vad du tänker på och du svarar Vi två är så mycket mer på riktigt när vi är ingenting. När vi låter livet styra våra andetag och våra steg.

Längtan som byggs upp av de milslånga avstånden. Om tre timmar är det dags att bryta de dagliga mönstrena och vända runt på våra världar. Låta dem krocka och bli en, för ett tag. Det var så länge sedan jag kände något liknande. Månader, år. Förväntan inför någon annans närvaro. Egentligen borde jag kanske känna mig obekväm men det är såhär jag vill ha det nu, en stund till. Din värme betyder så mycket mer när jag fått frysa några ögonblick.

Textmeddelandet som snurrade jorden extra snabbt för en minut: "Du vet den där förväntan och nervositeten man kan få innan en konsert man sett fram emot väldigt länge, eller under en festival där minst tre av ens favoritband ska spela? Den där förväntan över hur magiskt det kommer bli och nervositeten för hur magin ska svepa in i dig. Känslan av att något stort ska ske, något fantastiskt som du alltid kommer bära med dig. Festivalnervös, så skulle jag kalla det. Precis så känner jag nu, när jag sitter på bussen hem till dig."

.0688


Hjärtklappande episoder

Tre fem elva tjugotre. Fläckarna på ryggen bildar ett helt universum och just precis där, på den vänstra höften, bor du och jag. Andetag är stilla, regelbundna i det lilla månljuset som kryper in under rullgardinen. Försiktigt drar jag mina fingrar mellan minigalaxerna och en nästan omärkbar rysning går genom  din kropp. En låg suck och du vänder dig om, trasslar in hela kroppen i våra lakan. Dina händer är så sköna mot min hud, ligg inte så långt borta. Du öppnar ögonen för en kort sekund och det blåa i dina ögon skimmrar till i månljuset.

Allt-och-inget-prat i flera timmar som framåt gryningen dämpas, blir långsammare. När solens första strålar når in under rullgardinen har andetagen blivit tydligare, djupare. Lakana är tilltrasslade efter timmar av rörelser.

Mellan mina händer är du inget annat än elektricitet. Bränner itu synapserna under min hud. Du bränner bort det som är vi och allt som lämnas kvar är små små märken på min hud. Precis där. På höfterna, ryggen, låret. Halsen. Elektriska impluser rakt genom min kropp, omvandlas till dopamin i mitt cerebrum som drar dig närmare.

Det är tre decimeter mellan oss. Vi har pratat i timmar och gryningen har letat sig in under persinnen. Jag tycker inte om uttrycket att skeda. Det klingar så.. metalliskt. Jag vill att det ska låta.. mjukt, varmt och tryggt. Precis sådär som det faktiskt är. Tystnaden vilar mellan oss och jag kan nästan höra hur du begrundar det jag just sa. Det är lite som en kokong, du vet en såndär som fjärilar kläcks ur. Fast finare förstås. Du pussar mig på munnen, ler snett och några minuter senare darrar din kropp till och jag vet att du snart kommer falla i sömn. Jag vänder mig om med blicken in mot väggen. Några långa ögonblick senare känner jag en arm om mig, dina hjärtslag mot min rygg. Jag vill vara din kokong, viskar du svagt.



.0830


Drömska incidenter

Med långt flygande hår och luggar som nästan täcker våra ögonen dansar vi runt på sommargrönt gräs. Tre meter bort, nerbäddad i det decimeterhöga gräset, står den stora svarta bandspelaren från tjugohundratvå, tömmer ur sig tonerna från popmannen från Göteborg. Vi dansar snurrar hoppar skrattar viker oss dubbla av glädjen. Glädjen över att vi älskar livet mer än vi någonsin älskat något annat. Och imorgon är det torsdag.

Utbytet av ord meningar fraser tystnad som bara vi förstår. Våra ord färdas tretusen mil innan de stillsamt landar, hamnar i våra blodomlopp via luften vi andas in. Du finns i mitt blod. Vi känner inte varandra, inte fysiskt, men jag vet exakt hur känslan av din hand mot min kind känns.

Ihopkrupen på min mage, i mitt knä, i min halsgrop ligger mitt glädjefluff och trösthjärta. Från dig har jag inga krav och ditt snusande vid mitt öra lugnar stormen i kroppen. Du var så liten första gången du fick mitt hjärta att slå volter och jag visste genast att du och jag skulle andas samma lägenhetsluft under lång tid framöver.

.0823


Sagolika scenarion

Den där med så vackra ögonläpparhänder att jag knappt vågar se efter en extra gång, bredvid mig på vackra och fula platser. Fast mest sittandes på mitt golv, insvept i ett täcke, med morgonsolen i nacken och dovt spelandes på en gitarr.

Det lilla lugnet liggandes raklång på mitt golv, med händerna knäppta sådär under nacken och jag med mitt huvud på den mjuka magen. Sen, lyssnandes på så många vinylskivor vi orkarvillkanhinner. Förmodligen byter vi ställningar ibland, det blir så obekvämt att ligga stilla, men vi har alltid någon liten fysisk kontakt. Ben mot arm, fot mot fot, huvud mot mage. Vi varvar skratten och pratet med delad tystnad och blundande ögon, låter musiken ta över.

Min ständiga hjärtevän och jag, på madrassen ute på ängen och med tjocka täcken om oss. Ovanför oss en stjärnklar gnistrande himmel som får våra tankar att vandra iväg så långt att vi ibland tappar våra ord. Fast egentligen samtalar vi inte så mycket, förutom när de charmiga filosofiska tankarna plockas fram och skratten som inte kan hindras bubblar upp. Vi förstår varandras tystnad.

Lugna andetag i mörkret efter timmar med alltochinget prat om livet, döden, kärleken och sorgen. Någonstans i mörkret kommer dämpade toner från musikmagiker och tystnaden mellan oss har varat så länge att det är lätt att tro att bara en av oss fortfarande är vaken. Då hörs plötsligt från mörkret en låg, lätt darrande röst som säger du är det finaste mina ögon skådat, får jag ligga närmare?

Sommarregn och lerpölar vi dansar runt i med våra favoritklänningar svepta tät mot kroppen. Vi håller varandras händer och snurrar så fort att regnet nästan missar oss. Vi ler och spricker av lycka, varje cell i kroppen vill dansa med oss. Tre meter bort spelar vårt favoritband och du får mig att andas mer än vad någon annan lyckats med.

Vackra händer över mina ögon och en mild röst som viskar att hundrafem steg till och sen är vi rätt. Hundrafem steg senare öpnnas mina ögon för något av det vackraste jag skådat och jag kan inte sluta gapa. Jag visste att du skulle tycka om det andas den mjuka rösten i mitt öra innan ett par armar drar mig in mot en mjuk och varm kropp.

.0439


Andning, händer, ögon

Du vet inte om att jag drömde om dig inatt. Att vi sprang över Londons gator, skrattandes och ibland svävandes flera centimeter ovanför marken. Tryckta mot en stenmur, lutandes över takräcken, kippandes efter luft. Vi andades i takt och du lovade bort nästa stjärnklara natt åt mig. Du och jag. Du gav mig lyckofjärilar. De fanns till och med kvar när jag vaknade.
Vem är du?


startsidan  

RSS 2.0