Tre fem elva tjugotre. Fläckarna på ryggen bildar ett helt universum och just precis där, på den vänstra höften, bor du och jag. Andetag är stilla, regelbundna i det lilla månljuset som kryper in under rullgardinen. Försiktigt drar jag mina fingrar mellan minigalaxerna och en nästan omärkbar rysning går genom  din kropp. En låg suck och du vänder dig om, trasslar in hela kroppen i våra lakan. Dina händer är så sköna mot min hud, ligg inte så långt borta. Du öppnar ögonen för en kort sekund och det blåa i dina ögon skimmrar till i månljuset.

Allt-och-inget-prat i flera timmar som framåt gryningen dämpas, blir långsammare. När solens första strålar når in under rullgardinen har andetagen blivit tydligare, djupare. Lakana är tilltrasslade efter timmar av rörelser.

Mellan mina händer är du inget annat än elektricitet. Bränner itu synapserna under min hud. Du bränner bort det som är vi och allt som lämnas kvar är små små märken på min hud. Precis där. På höfterna, ryggen, låret. Halsen. Elektriska impluser rakt genom min kropp, omvandlas till dopamin i mitt cerebrum som drar dig närmare.

Det är tre decimeter mellan oss. Vi har pratat i timmar och gryningen har letat sig in under persinnen. Jag tycker inte om uttrycket att skeda. Det klingar så.. metalliskt. Jag vill att det ska låta.. mjukt, varmt och tryggt. Precis sådär som det faktiskt är. Tystnaden vilar mellan oss och jag kan nästan höra hur du begrundar det jag just sa. Det är lite som en kokong, du vet en såndär som fjärilar kläcks ur. Fast finare förstås. Du pussar mig på munnen, ler snett och några minuter senare darrar din kropp till och jag vet att du snart kommer falla i sömn. Jag vänder mig om med blicken in mot väggen. Några långa ögonblick senare känner jag en arm om mig, dina hjärtslag mot min rygg. Jag vill vara din kokong, viskar du svagt.