Det är verkligen dags för en paus nu.

För lite av den bästa känslan som finns är att känna sig kär i livet.

Den där med så vackra ögonläpparhänder att jag knappt vågar se efter en extra gång, bredvid mig på vackra och fula platser. Fast mest sittandes på mitt golv, insvept i ett täcke, med morgonsolen i nacken och dovt spelandes på en gitarr.

Det lilla lugnet liggandes raklång på mitt golv, med händerna knäppta sådär under nacken och jag med mitt huvud på den mjuka magen. Sen, lyssnandes på så många vinylskivor vi orkarvillkanhinner. Förmodligen byter vi ställningar ibland, det blir så obekvämt att ligga stilla, men vi har alltid någon liten fysisk kontakt. Ben mot arm, fot mot fot, huvud mot mage. Vi varvar skratten och pratet med delad tystnad och blundande ögon, låter musiken ta över.

Min ständiga hjärtevän och jag, på madrassen ute på ängen och med tjocka täcken om oss. Ovanför oss en stjärnklar gnistrande himmel som får våra tankar att vandra iväg så långt att vi ibland tappar våra ord. Fast egentligen samtalar vi inte så mycket, förutom när de charmiga filosofiska tankarna plockas fram och skratten som inte kan hindras bubblar upp. Vi förstår varandras tystnad.

Lugna andetag i mörkret efter timmar med alltochinget prat om livet, döden, kärleken och sorgen. Någonstans i mörkret kommer dämpade toner från musikmagiker och tystnaden mellan oss har varat så länge att det är lätt att tro att bara en av oss fortfarande är vaken. Då hörs plötsligt från mörkret en låg, lätt darrande röst som säger du är det finaste mina ögon skådat, får jag ligga närmare?

Sommarregn och lerpölar vi dansar runt i med våra favoritklänningar svepta tät mot kroppen. Vi håller varandras händer och snurrar så fort att regnet nästan missar oss. Vi ler och spricker av lycka, varje cell i kroppen vill dansa med oss. Tre meter bort spelar vårt favoritband och du får mig att andas mer än vad någon annan lyckats med.

Vackra händer över mina ögon och en mild röst som viskar att hundrafem steg till och sen är vi rätt. Hundrafem steg senare öpnnas mina ögon för något av det vackraste jag skådat och jag kan inte sluta gapa. Jag visste att du skulle tycka om det andas den mjuka rösten i mitt öra innan ett par armar drar mig in mot en mjuk och varm kropp.

Ordlaviner
rakt ut och ner
Aldrig har mina
händer format
sådana stavelser


Ikväll saknar jag vibrationen och meterlånga textmeddelanden med ord som får hjärtat att fladdra utanför kroppen. Fast mest saknar jag att somna till lugna andetag i nacken efter timmar av alltochingetprat till dov musik från isländska magiker.

Ytan ligger närmare än någonsin och jag krånglar till mina ord så inte ens jag själv förstår innebörden av dem två minuter senare. Jag ventilerar de riktiga orden, känslorna, tankarna någonstans där förhoppningsvis inte någon får ta del av dem. Det känns bättre så, även om jag önskade att du råkade hitta dem och förstod precis allting så jag inte behövde förklara själv ännu en gång.

Förtvivlan, hjärtat.
Inga fjärilar för dig längre
bara tryggtheten och lugnet.