Jag tänkte bara meddela att jag fortfarande lever, men min dator strejkar ganska helt oftast så.. ja, jag försöka ta vara på sommardagarna istället för att sörja att jag inte har något internet. (Mindre än två veckor kvar i skolan - jippi!)

Borde jag försöka sammanfatta min senaste vecka? Något i stil med att jag umgåtts med Sveriges sötaste norrbottning som är en ganska lejd typ egentligen men som får mig att skratta tills jag får kramp. Samt att samma norrbottning har de finaste ögonen jag nånsin skådat, kan lösa en rubiks kub på mindre än fem minuter, jonglerar och låter mig pussa på honom hur mycket jag vill. Kan man hitta någon mer perfekt? Actually, I don't think so..

Såklart känns det tomt och lite isande i bröstet. Det går egentligen inte ens förklara för de som inte känns mig men jag är där jag vill vara om bara en månad igen så jag överlever. En månad är ingenting i jämförelse med det jag upplevt förut.

Jag har sett en stor fors, ett badkar och en lagun samt en jääääättegryta!
Äsch, jag tänkte bara säga att jag lever i vilket fall som helst (dvs: Erik är snäll...... hrmp).

(Louise visar sin lejda sida, mwehehe...) // Erik St

Om mindre än tjugotvå timmar är jag kanske lite av världens lyckligaste men vägen dit är lång. Cirka femton timmar på ett tåg och jag mår mer illa än jag gjort på flera år och har inte ätit ordentligt sedan i söndags. Dock hoppas jag på att åksjuketabletterna ska hjälpa lite och att jag ändå kommer sova mesta av tiden. Det här är fasligt typiskt...

Hur som helst så vet jag inte hur mycket jag kommer skriva här (eller sitta vid en dator överhuvudtaget), antagligen inte mycket alls. Jag kommer hem på måndag morgon men jag finns ju alltid på mobilen om det nu är någon som saknar mig alldeles för mycket.

Söndersliten hjärna med trasiga tankar som förstör.

Nu ska jag äta hallonsorbe, plugga tyska inför provet på måndag, samt peppa lite inför min dag i Berlin imorgon. Det ska bli skönt, även om jag kanske behöver plugga men.. det ordnar sig nog. Ska verkligen försöka att fotografera massa massa, min kamera behöver motion. Om fyra dagar sitter jag tåget mot.. lyckan. En spänd känsla i magen börjar växa fram och jag vill bara börja packa nu nu nu!

Jag har inte så mycket inspiration till något just nu. Ingen fotografering, inget skrivande. Jag pumpar mig  tom på mina sista energi just nu och allt jag längtar till är en vecka framåt från nu. (Längtan, alltid denna längtan.) Idag ska det första provet (betygsavgörande) avklaras av de totalt sex de närmaste två veckorna (varav de ligger under en period på bara åtta skoldagar). Jag vet inte om jag kommer nå mitt önskade betyg, men jag hoppas verkligen. Det kan kanske behövas..

Det är ganska mysigt att kunna ligga i sängen och höra regnet slå mot taket även om jag bor i en lägenhet på tredje våningen med en våning till ovanför. Dock beror nog detta faktum på det enorma plåttak som är utanför mitt sovrumsfönster som resulterar i att jag inte har någon fin utsikt (i alla fall inte neråt) och att det inte finns någon innergård, vilket är lite jobbigt. Närmaste grönområde ligger ändå en bit bort och det är fortfarande i stan, omgivet av biltrafik.

Det där en sak som får mig att sakna att bo mer "på landet". Kunna ta den där långpromenaden runt svinsjön som genast får mig lugn, eller ligga på en brygga eller en äng någonstans, helt i sin ensamhet. Jag saknar sånt. Numera är jag nästan lite inlåst här, andas för lite. Fast idag när jag var ute och gick lite blev jag helt snurrig av alla vårlukter som kom överallt ifrån. Fint.

Är det inte konstigt att ord man aldrig sagt högt, bara tänkt om och om igen en miljon gånger i huvudet, kan smaka och kännas så bra? Lite som de naturligaste i världen. Fast förvisso, det ligger bara kvar på tungan. Har inte blivit formade till sin fullständighet än, så egentligen vet jag ju inte helt hur det låter när när de andas syre.

Två timmar senare och det här blogginlägget har inte fyllts med ett enda ord som jag vill få ur. Skrivkramp eller bara att jag tappat lusten? Jag vet inte. Världen snurrar på snabbt just nu och jag håller mig fast, bara några veckor kvar nu. Jo, längtan efter livet och jag vet inte hur jag ska hinna med allt innan dess. Fast det går nog, det brukar det alltid göra. Jag lever, men jag längtar efter handskrivna brev, tjocka eller tunna kuvert, på min hallmatta..