Släcker och stänger dörren efter mig. Nu är hela världen svart. Känner mig fram; vägg, dörrkarm, handtag. Öpnnar så ljudlöst jag kan och möts av ett lika svart mörker. Efter några långa sekunder har ögonen plockat upp det nästintill oexisterande ljus som letat sig in från gatljusen, in under den lite för korta rullgardinen. Härifrån avtecknas en mörk formation där jag vet att sängen är. Smyger fram, känner mig fram med fötterna. Sakta. Sängkant och jag känner efter med händerna innan jag försiktigt lägger mig ner. Hittar kanten på täcket och förflyttar mig sakta in under det, närmare värmen. Du rycker till när min kalla hud möter din varma, mumlar något i kudden innan du vänder dig om. Dina armar fångar upp mig innan andetagen återgår till de tyngre som söver ner mig till samma tillstånd som du befinner dig i.

Femton tända stearinljus utspridda över rummet som ligger åttiofyra trappsteg upp. Du ligger raklång på golvet, nästan en och nittio lång når du mattans alla kanter. Jag sitter med ryggen mot sängkanten, mina ben i skräddarställning vidrör precis din vänstra höft. Du blundar och din ena fot gungar i takt med musiken. Musiken du valt i form av ditt alldeles egna blandband. Första, andra och tredje spåret och jag tänker: jag tänker på dig när jag hör den här musiken.

Utspilld mjölk, missad buss, snöblandat regn, full stadsbuss i en kvart. Så började min morgon, och när jag klampade min väg in i det beiga klassrummet tre våningar upp kände jag att jag nog borde stannat i sängen hela dagen. Ett täcke uppdraget över ansiktet. Differentialekvationer och derivator utan funktion som min hjärna bara inte kan registrera.

Du frågar om jag vill ha en skål med kalaspuffar och mjölk. Jag brukar alltid äta det när jag kommer hem och man inte riktigt vet om det är natt eller morgon. Jag ler åt att jag nu vet ännu en sak om dig och tackar ja till ditt erbjudande. Jag har säkert inte ätit kalaspuffar sen jag var tio. Mittemot varandra vid det lilla runda köksbordet på bottenplan och utanför är det fortfarande gatlyktornas tid. Vi samlar på oss kunskap om varandra och först när vi hör porten slås igen alldeles för nära blir det en tillräckligt lång paus i euoforin för att tröttheten ska göra sig påmind.