Sufjan Stevens. Denna man jag inte lyssnat särskilt mycket eller länge på men som jag ändå såg fram emot att se live. Dock såg jag väl mest fram emot att höra något i stil med hans album Illinois men möts istället av en setlist nästan uteslutande från det psykedeliskt galna The Age of Adz (som jag inte lyssnat igenom en endaste gång).

Det var alltså nästan två timmar med musik baserad på rörelser. Och UV-ljus, neon, rymd- och framtidstema och autotune. Och jag älskade det. Det är precis sådär den typen av musik ska upplevas! Fast när Sufjan med musiker och bakgrundsdansare gick av scenen, utan att återvända, efter dem tjugofem minuter långa (fantastiska) Impossible Soul kändes det ändå som det saknades något. Och när Sandra lyckas knycka till sig en setlist fick vi beviset framför oss: Han hade helt struntat i att spela extranumren UFO och Chicago! Ett antiklimax med råge.

Efter mycket skrik och tjat (av vissa i sällskapet) om hur stort hatet var mot diverse fiktiva övre makter var just på grund av detta svek, tror jag vi enades om att det var en fantastisk konsert - fram tills att han struntade i att ge oss det bästa han skapat.