Sitter i ett stort kök i ett hus med stor tomt, på en ö i Blekinges skärgård. På nyårsafton högg jag ved för första gången i mitt liv och på kvällen dansade jag vinfylld med mitt hjärtas man. Den där som funnits i mitt liv över ett år nu, den där som varit någon att kalla min i snart sex månader.

 

Min julafton spenderades med att bada i Atlanten och vandra längs med en folkfylld strand. Noll julkänsla men tiotusen gånger så glad av all d-vitamin som letade sig in under solskyddskrämen. Inte så att jag ogillar julen, men det var otroligt fantastiskt att slippa all julhets med mat, paket, och trevlig stämning.

 

Och här sitter jag nu trettiofyra dagar efter att jag skrev orden här ovanför, som just då aldrig blev någon annans att läsa. Det är inte första inlägget sedan i juni tjugohundratretton som bara blivit utkast; men de blir ju som liksom aldrig mer än halvklara och alltid har det varit svårt att hitta de ord som bara inte blir en klump av klyschighet.

 

Numera är jag en tredjedels dietist; Åsa-kombo i snart tretton månader; flickvän sedan nästan sju månader tillbaka; en hyffsat bra nybörjare på lindy hop samt innehar ett förstahandskontrakt på en studentfyra. Jag har stora drömmar om att få se världen tillsammans med honom i sommar, kanske Island, och att få se mer av detta underbara Västerbotten jag ju numera är bosatt i. Jag längtar efter att få så några omsorgsfullt valda frön och att täcka vårt hem med murgrönor, palmer och krydd- och örtväxter. Jag längtar efter så himla mycket. Men inte bort, verkligen inte bort. Det är här jag hör hemma ändå, just nu. Här i Umeå och med alla de fantastiska människor jag lärt känna sedan jag flyttade hit för sjutton månader sedan.

 

Kanske kommer jag bli bättre på att uppdatera här, eller kanske inte. Jag tycker ju verkligen det är kul att skriva men det är ju det där med livet och att en inte ska leva i hundratio men det blir ändå så för det är ju så tråkigt att ha tråkigt.