Jag skulle behöva lite hjälp med en sak. Det är såhär att jag väldigt gärna skulle vilja utveckla mig inom porträtt/modell-foto efter att i många år fastnat i "fota-blommor-träsket" (känns det som, åtminstone). Men, just eftersom jag saknar erfarenhet inom det området skulle det kännas skönt att fota någon som är van med att stå framför en kamera och är bekväm med det. Hur fina alla mina vänner än är så är ju sanningen att de är precis lika obekväma framför kameran som jag fortfarande blir när jag ska fotografera människor.

Så, om någon där ute känner sig lite sugen på att bli fotograferad eller känner någon "framför-kameran-bekväm" så.. hojta gärna till? Antingen här i kommentarsfältet eller på min mail [email protected]!

Year of the Carnivore
Kanadensisk independent när det är som mest genialiskt! Lite som en mognare version av Juno, där den tjugoettåriga pojkflickan Sammy fallit för the perfect boy. Han vill dock inte ha henne då han tror att hon är dålig i sängen, så Sam bestämmer sig för att skaffa sig erfarenhet. Den bästa feelgood-filmen jag sett på länge, utan att det blir för klyschigt och förutsägbart. Första gången jag såg den var jag lycklig av den i flera timmar efteråt.

Unmade Beds
Brittiskt, fantastiskt och vackert. Filmens huvudfigurer är spanjoren Axl, som kommer till Storbritannien för att hitta sin pappa, och franska Vera, som förälskar sig i pojken hon varken vet namnet på eller vilket telefonnummer han har. Dessa två bor i samma kollektiv, men till en början korsar deras vägar inte varandra. De två parallella historierna som emellanåt nuddar vid varandra knyter ihop filmen väldigt bra, och soundtracket är något av det bästa på länge.

Heima
Musikdokumentären om Sigur Rós från tjugohundrasju. Det var trailern till dokumentären som fick mig att falla pladask för dessa isländska musikmagiker. De hyllas på sin resa genom sitt hemland där de gör unika spelningar i små byar och på helt fantastiska platser. Den röda tråden genom dokumentären är deras kärlek till hemlandet, heima. Är man ett fan av Sigur Rós musik och/eller fantastisk naturfotografering så är detta lite av himmelriket.

The Myth of the American Sleepover
Väldigt typisk amerikanskt utan att uppfylla all Hollywood-klyschor. Filmen utspelar sig under ungefär ett dygn i en mellanklass-förort med perfekt raka gator och villor. Det är sista helgen på sommarlovet och på tre ställen  pågår olika typer av pyjamaspartyn. Fångar tonåringars längtan efter kärlek, närhet och gemenskap på det sjävklaraste sett, men utan att bli för uppenbart. Filmen saknar överdramatiska delar och är rätt platt, men jag tycker att detta tillför något otroligt. Det hela blir som en fiktiv dokumentär.

Quentin Tarantino, andra världskriget och Brad Pitt med sydstatsdialekt (hans bästa roll hittills) är en rätt bra sammanfattning av det hela. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer och jag vet inte hur många gånger jag sett den. Tarantino har förvisso en rätt rå och sjuk humor (som jag älskar, men som en del kanske inte förstår) och i den här filmen är det bara så fantastiskt knivskarpt att jag inte vet om jag ska äcklas eller skratta åt det.

The Extraordinay Life of José González
Musikdokumentär om Sveriges gitarrmagiker. Josés egna videodagböcker och inspelade filosoferingar om livet varvas med finurliga animationer och klipp från konserter runt om i världen. Efter att jag hade sett den här ville jag bara gå raka vägen hem, krypa upp i hörnet av min säng och lyssna på José hela natten.

Jag råkade skära mig över min livslinje idag. Tror du det betyder något särskilt? Dina ögon tittar osäkert på mig bakom en fem veckor för lång lugg och jag tänker att det kan betyda alldeles för mycket men kanvillfår inte säga något av allt det till dig. För du är så skör bakom all kolsvart sot och jag vill vara den som håller ihop, inte skär sönder linjen mer.

Min hand vilar på din bröstkorg. Grå bomull mellan vår hud. Någonstans därunder slår ditt liv med sjuttiotvå slag i minuten. Med mjuk och svag röst undrar du vad jag tänker på. Jag önskar att jag också klädde i att vara kär. Jag känner hur ditt hjärta för en nolldelssekund stannar upp, slutar slå. Jag vänder mitt ansikte mot ditt, betraktar det i ljuset från gatlyktorna utanför. Du blundar, andas inte. Du kanske kan växa in i det, tillsammans med mig? Jag blundar, med handen kvar på ditt hjärta. Om du lovar att inte växa ifrån mig?

Du snurrar tre varv innan du stannar upp och glittrar med ögonen för lyckan du bär på dig just nu. Är den inte fantastisk? Du snurrar hundraåttio grader till och beundrar din reflektion med de största ögon jag sett. Tre meter emellan oss och din glädje strålar igenom mig, som en sorts strålterapi som tar död på allt elakartat. Du samlar ihop ditt långa hår, gör en provisorisk frisyr. Tänk dig något såhär, och sen ett par fina skor till det. Du ställer dig lite på tå och ler mot mig i spegeln. Jag tänker att någon aldrig varit så enkelt vacker som du.

Din lugg är stripig av vattnet som himlen tömmer ur sig över oss. Som om vi behövde lite extra vatten, för att spä ut vår koncentration. Som att världen inte riktigt kan existera om vi fortsätter vara såhär näratajtasamma. Men vårt känsloklister är starkare än de yttre krafterna, än det sura regnet som letar sig in under våra kragar.

Jag vet redan allt, hur vi människor dagligen förstör vår jord, vårt hem, millimeter för millimeter. Jag vet att människor svälter och miljontals dör varje år av denna orsak. Jag vet att jag tar det som en självklarhet att det ska komma vatten ur mina kranar när jag gör av med hundratals liter vatten i veckan. Vet ni dock vad det värsta är? Det är att jag vet att världssvälten och vattenbristen inte skulle behöva vara så enorm som den är idag. Vi har tillgångarna att föda de människorna, men vi väljer att ge de grödorna och vattnet till boskap. Boskap som vi föder upp och slaktar i tron om att det är den enklaste källan till protein, när det egentligen är den längsta och mest själviska.

Jag älskar naturen och blir lika pirrig i kroppen varje gång jag möts av jordens vidunderliga skönhet. Jag är extremt svag för naturfoton -och filmer, där någon fångat den enkla skönheten med vår planet. Dock blir jag varje gång lika sorgsen i hela kroppen när jag ser sådant. För jag vet, jag vet att vi människor just i denna stund bryter ner det bit för bit. Om några år finns kanske inte den där vackra byn kvar, om några månader finns kanske inte det där skogspartiet kvar, om några veckor kanske det där djuret blivit utrotat. Att se något vackert och samtidigt veta att dess undergång är inom räckhåll är som spikar i mitt hjärta.

Efter att ha sett Yann Arthus-Bertrand's film Home, så vill jag resa jorden runt, till varenda plats som går att nämna, för att få se allting med egna ögon - innan det är för sent. För snart är det för sent, städer sjunker och byar blåser bort. Djurarter utrotas, försvinner, varje dag och människor dör bort från oss.

Jag vet att jag själv inte lever som jag borde göra, att jag är en överkonsument och bidrar lika mycket till jordens undergång som majoriteten, om inte alla, i detta land. Jag vet det, men jag gör min del genom att undvika att handla nyproducerade kläder och inte äter djurkött. Jag önskar att jag kunde göra mer, men det är svårt i ett samhälle som vårt som är så uppbyggt kring konsumtion och obetänksamhet.