Om ett par timmar kommer jag springa ner för den där trappan jag gått uppför säkert tusen gånger, vidare ut på en röd matta till jublet från nära och kära. Vi kommer dansa, sjunga, skrika av lycka till en låt som vi bestämde igår, typiskt nog för oss. Sen, imorgon, kommer det som varit lite som min andra familj de senaste tre åren vara upplöst. NH07, de där tolv andra personerna med helt olika personligheter som klickar så fint tillsammans. Som vi sa någon gång under en samarbetsövning i ettan: om vi skulle vara en maträtt skulle vi vara tacos. Så många olika delar som passar så perfekt ihop. Även om vissa av lärarna mer anser att vi är som surströmming, eller nudlar.

På tal om mat är det kanske ett under att alla i den här klassen inte rullar fram vid det här laget. Vårt förhållande till mat är nästintill extraordinärt. Jag frågade alla vad deras bästa minne med nh07 var och alla nämnde något som innehöll att äta, och helst mycket. Jag personligen minns en händelse extra tydligt; en studyhall som ägnades åt att äta istället för att studera (vad annars?). Knytkalas har blivit lite av vår grej och just denna eftermiddag hade vi alla sorters saker uppdukade på ett bord, främst sötsaker såklart! Vi hetsåt i ungefär tjugo minuter tills nästan allt var uppätet. Sockerkicken kom ganska snabbt och vi sprang genom korridorerna, skrikandes och skrattandes innan vi slängde oss i en hög på golvet bredvid skåpen. Jag tror hälften av oss somna till en minut innan vi kravlandes tog oss upp från golvet och halvt krypandes tog oss in i det (trygga) klassrummet igen.

Angående vårt klassrum så har vi ända sen första veckan i ettan haft ett speciellt förhållande till det. I början var det väldigt tråkigt men när vi hade fått bo in oss ett tag (lite väl bra, enligt vissa) så har vi i princip vägrat lämna det där rummet, precis som sakerna som hamnar där. Det var först i tisdags det allra sista försvann.
Vi har alltid (de flesta av oss, åtminstone) varit på plats en kvart innan lektionen börjat, sittandes på "våra" platser med böckerna redo framför oss. Särskilt om det är matte som vankas, då börjar vi oftast till och med räkna innan Martin kommer! Detta var ett fenomen som fick NH05 att rysa av obehag, och fick dem att anse att de upptäckt en ny art: Equinus Pluggantus, även kallat: Plugghäst.

Det jag är gladast över med min gymnasietid, med min tid på naturhum, är min klass. Alla de motgångar vi gått igenom tillsammans, alla de dödens veckor vi överlevt på grund av peppande ord (och mutningar med mat) från varandra. Alla danspartyn i klassrummet vi haft, alla prov vi undgått genom kollektiv klagan, alla misstolkningsskämt som fått oss att bryta ihop av skratt.

Människor har kommit och gått i den här klassen men sista läsåret har det som är det riktiga NH07 vuxit fram. Vi har blivit tajtare för varje termin som gått. Vi är alla viktiga delar i den här tacosen; vi tillför alla något med våra personligheter, våra speciella smaker. Vi är den där perfekta tacosen, som inte lämnar ett enda spår på tallriken men får magen att skicka fjärilssignaler till hjärtat.

Jag kommer sakna att kunna gå till en plats där jag vet att det finns personer som kommer ge mig de där fem kramarna om dagen som man behöver. Jag kommer sakna våra bakveckor och att sitta på borden under klassråden. Jag kommer att sakna Oss.

Och glöm inte veckans miljötips:
åk inte hiss.

-------------------------------------------------
Det skrivna utkastet till det tal jag höll igår för mina hjärtevänner i NH07. Min andra familj som idag är upplöst på pappret, men alltid kommer finnas med i mitt (och de andras) minne och hjärtan. Jag älskar er, ponihestarna.