Idag kommer jag vakna upp i ett enfärgat Sverige. Ett Sverige där rasismen grott sitt allra första frö på många år. Ett stort sådant. Jag kommer vakna till ett land där miljöpolitiken kommer gå ut på att utveckla kärnkraftverken. Utveckla, inte avveckla. Sverige kommer alltmer börja likna ett stort land väster om atlanten. Ett land där det är extrema klyftor mellan de olika ”klasserna” – där de rika är extremrika och de fattiga så fattiga att de inte ens kan leva värdiga liv. Detta håller på att hända i Sverige också. På bara fyra år har denna klyfta mellan fattiga och rika ökat och det kommer fortsätta så

Idag kommer jag vakna upp till ett ännu lite mindre medmänskligt Sverige där vi nog mest bara kan vinka adjö till allt som har med ett välfärdssamhälle att göra. Detta lilla avlånga land som ska föreställa ett föredöme för resten av världen. När tappade vi vår värdighet såhär pass mycket? När blev svenska befolkningen såhär lättlurade?

Min största önskan nu är ett samarbete, ett samarbete mot det rasistiska fröet som infekterat vår riksdag, vår befolkning och vårt samhälle. Att vi alla tillsammans visar att vi inte tycker att sådana åsikter hör hemma här. Inte någonstans. Jag önskar att vi alla tillsammans får deras åsikter och tankar krossade mot tegelväggen, precis som de krossar hoppet hos alla de muslimer (jo, även de som är svenska medborgare och är födda här) de vill kasta ut från vårt land.

Jag tänker inte vika mig för de vita männens makt. Tillsammans kan vi om fyra år vinna tillbaka stoltheten att kalla sig svensk och leva i ett land där mångkulturen flödar. För ja.. är det inte himla tråkigt när alla ska vara lika?