Jag läste en sak idag, en sak som fick mig att tänka till. Saker och ting är inte riktigt som jag vill att det ska vara nu. Det är mer olycka och dåliga känslor än längtan och fjärilar. Jag vill inte att det ska vara så. Jag har gjort många saker fel, det erkänner jag. Jag har under lång tid gjort, sagt och agerat på helt fel sätt vid vissa situationer och varje gång har saker brutits ner, lite i taget. Istället för att ha tålamod, visa tillräckligt mycket respekt och accepterat allt som det är har jag varit väldigt egoistisk, (omedvetet) försökt ändra på sådant som inte ska behövas ändras på och antagligen stampat ner en självkänsla några meter. Just nu vet jag inte alls hur saker kommer gå, om det här är slutet eller början på en annan fas. Jag vet inte alls hur allt dåligt som byggts upp som en mur, sten på sten, under väldigt lång tid, ska gå att riva. Jag vet inte vad hjälpen är. Kanske är det för sent eller så behövs det bara tid. Jag vågar och kan inte ens hoppas på någonting längre.