02.37. Ligger i sängen, täcket uppdraget till hakan. Rullgardinen är lite för kort, släpper in lite av stadens nattljus i mörkret. Ett blått ljus från cd-spelaren lyser upp rummet en aning och shine on you crazy diamond spelas lågt. Två och nio in på låten. Din hand har letat sig fram till min midja, följer nu tonerna i låten med dina fingrar. Det sticker till lite i bröstet, där hjärtat sitter. Kan något verkligen vara såhär vackert? Tre och femtiofem in på låten. Musiken byggs upp, river i hjärtat. Vänder mig om, din hand kvar på min midja. Du blundar, fortsätter följa musiken med dina fingrar. Jag ligger  och försöker att urskilja dig ur dunklet, du är vacker. Du ler när sju och trettiofem på låten slår emot oss. Hjärtat hoppar till och jag flyttar mig närmare. Din hand, spelandes på min rygg nu och min näsa vid din hals. Jag andas in och vet att snart, snart kommer det. Åtta och fyrtiotre, Roger Waters röst fyller rummet och för en sekund tappar jag andan helt. Jag hör svagt hur du mimar orden och du spelar fortfarande med fingrarna på min rygg, missar inte en ton. Jag tänker inte så mycket, känner desto mer. Njuter av kanske ett av de vackraste tillfällena i mitt liv, även om jag nog inte vet om det just då. Tänk att något så enkelt kan vara så fint ändå? Låten dör ut, jag ler och misstänker väl egentligen att det där var tretton och en halv minut som alltid kommer vara med mig.