Att sakna är fint, på sitt sätt. Visst är det så? Så att sakna den person som intar den största delen av ens hjärta så mycket och så ofta att man glömmer bort hur det är inte att sakna - är det då extra fint? Jag vet bara att saknaden spränger nästan hål i bröstet på mig ikväll. Inatt vill jag inte sakna. Jag vill ha närhet, trygghet och viskande ord om att morgondagen kommer bli vacker. Nätterna är värst, så är det alltid och saltvåta kinder är vanliga. Egentligen är det bara mitt egna fel, att jag känner så mycket men det är svårt att låta bli. Jag kan inte låta bli, vill inte låta bli. Sanningen är att saknaden är ingenting i jämförelse med lyckofjärilarna. Fjärilarna väger upp allt..