För exakt ett år sedan så satt jag i grässlänt under en björk tillsammans med min vän. Vi drack té och åt cashewnötter, allt för att lugna mina uppsnurrade och nervösa tankar. Någon timme senare, ungefär vid halv ett, knappade jag in numret till den telefon jag de senaste dagarna hade fått ett hundratal sms ifrån. Första försöket, inget svar. Nervositeten sprängde i kroppen: jag som egentligen inte alls tycker om att ringa till "okända" personer. Andra försöket, inget svar. Då blev jag mest bara sur och skickade iväg ett frågande sms. Tredje försöket och jag möttes av en okänd röst som hade de finaste sch-ljud jag nånsin hört. Vi pratade i tre timmar den natten. Om vad minns jag inte riktigt. Jag kommer bara ihåg att jag hade Transatlanticism på i bakgrunden under hela telefonsamtalet och att jag snurrade runt i min säng så jag låg åt alla möjliga håll med benen. Resten av den sommaren bestod av i princip ett telefonsamtal varje dag, oftast nattliga och flera timmar långa.

Det kanske är lätt att säga nu att jag föll ganska direkt. Ni vet, ett annat perspektiv i efterhand. När jag tänker efter så var egentligen mitt hjärta överfyllt av kärlek efter bara några telefonsamtal med den där okända pojken, alldeles för många mil bort. Jag vågade nog inte riktigt erkänna det för mig själv eftersom allt var så osäkert då och även fortsatte vara så hela sommaren, hösten, vintern och en lång bit in på våren. Det har inte varit ett enkelt år, verkligen inte. Det har varit fyllt av saknad, mer än vad en människa egentligen borde få känna. Vissa stunder har jag varit fjärilslycklig och andra har mitt hjärta känns krossat till yttersta gränsen. Motgångarna har varit många men de har förhoppningsvis även gett något positivt tillbaka också.

Ett år. 365 dagar. Ungefär all min vakna tid har gått åt till att tänka på honom. Han som alltid verkar vara alldeles för långt borta. Vissa dagar har jag inte alls kunnat visa den kärlek jag egentligen har känt utan bara varit sur och hatiskt. Oftast av helt förstående anledningar. Men kärleken har alltid funnits där, även om jag lyckades få ur mig att "jag trodde att jag var kär i dig" en gång och förstörde på så sätt, utan mening, ett annat hjärta. Det där hjärtat jag ville skulle vara helt och slå för mig. Nu, efter ett år då jag gråtit mer än jag gjort sedan jag var sju år, slår det där hjärtat för mig och mitt hjärta slår lika hårt för honom.

Kärlek är något underbart fint, när den behandlas på rätt sätt. Dock är den aldrig enkel men det är nog det som är mening också: vad lär du dig ifall allting vore enkelt? Fast jag vet att kärlek även kan vara ful, svart och livsdödande. Jag har varit där, men vet du? Kärlek kommer alltid igen. Kanske inte därifrån du vill eller hade väntat dig. Antagligen inte heller när du vill ha den som mest men det kommer. Lita på mig.