Onsdagen den fjärde maj upplevde jag något som jag antagligen aldrig kommer få upplev igen. De allra sista spillrorna av ett av mina favoritband Pink Floyd, i form av Roger Waters, spelade på ett fullsatt Globen. En remake på Pink Floyds turné från 1980, med albumet The Wall var vad som väntade. Denna turné som är nästintill mytomspunnen bland fansen i och med den tolv meter höga väggen som byggdes upp och revs under konsertens gång.

Efter att ha haft två biljetter upphängda på väggen sedan i slutet av augusti förra året satte sig min far och jag oss nervöst ner tio minuter innan utsatt starttid. Nitton och femtio släcktes lamporna ner och någon halvminut senare drar In The Flesh? igång tillsammans med ett helt galet arrangemang av fyrverkerier. Och redan där fylls mina ögon upp av tårar och en helkroppsrysning får nästan plastsisten jag sitter på att skaka. Följande dryga hundra minuterna sitter jag mest och gapar och skakar och med tårfyllda ögon.

Det är en gigantisk mur som byggs upp, projektioner med de mest fantastiska och läskiga (och Pink Floyd:iga) animationerna jag sett. Det är enorma uppblåsbara marionettdockor av Pinks mor och the schoolmaster, en flygande gris, sjungande barn, en trasdocka och soldater, flygplansattacker och uppmaningar att inte lita på regeringen.

The Wall är antagligen ett av de mest genialiska album som skapats. Den röda tråden rakt igenom, med storyn om Pink och de övriga karaktärerna.. Jag kan bara inte sätta några ord på det. Allt jag kan be er göra är att lyssna på det själv, från början till slut. Det är nog enda sättet att förstå det genialiska och fantastiska.