Jag är nog egentligen en ganska orolig person av mig. Om jag vet att någon är ute, inte befinner sig någonstans där jag vet - inte är hemma/inomhus helt enkelt så kan jag väldigt ofta börja tro att något skett, en olycka eller så. I alla fall om personen inte hör av sig och meddelar att mina misstankar är felaktiga. Det är nog något slags kontrollbehov jag har och egentligen tär det på mig att jag oroar mig för sådant.

Jag är också väldigt ofta rädd för att någon jag bryr mig ska bli allvarligt skadad eller dö. Det är nog egentligen min största rädsla här i livet. Jag vet att det kommer ske någon gång, att någon jag älskar kommer utsättas för det. Att någon som betyder mycket för mig en dag aldrig mer kommer finnas. Nu börjar jag gråta för jag tänker bara på min mormor och hur många gånger det känns som jag varit på väg att förlora henne för evigt.

Min mormor är nog lite av den underbaraste jag vet. Visst, hon har en del brister men hon är så fylld av kärlek och vill bara allas bästa. Hon har alltid funnits där, i hela mitt liv och jag vet att jag kan prata med henne. Bara tanken på att hon en dag inte kommer finnas kvar i mer än i mina minnen får tårarna att rulla ner för mina kinder. Jag älskar henne otroligt mycket men säger det alldels för sällan. Jag träffar henne alldeles för lite. Om jag fick bestämma skulle jag få träffa henne minst en gång i veckan men nu har jag inte träffat henne sen höstlovet..

Jag tycker inte om den där känslan att sakna något så mycket att man nästan går sönder och det är väl egentligen den jag är mest rädd för. Samt den där tanken att jag vet att jag aldrig mer kommer träffa personen ifall den dör. Att saknaden aldrig kommer ta slut. Det känns.. hemskt. Än så länge har jag "klarat mig undan" att någon som står mig riktigt nära dött. Senast var min farfar men då var jag så liten och jag hade inte alls fått chansen att lära känna honom. Det känns sorgligt då jag tror att jag hade tyckt om honom efter att pappa berättat om honom..

Min slutsats av det här är väl egentligen: säg oftare till folk du älskar att du faktiskt gör det. Ös ur sig all kärlek du har medan du kan, den kommer inte ta slut. Jag vet att det är en lätt sak att säga men svårare att genomföra, jag är personligen urusel på det... (och idag när det är något så kommersiellt som alla hjärtans dag passar det ju extra bra att börja? Dock bör man nog försöka göra Alla dagar till alla hjärtans dag!)