Onsdagen den fjärde maj upplevde jag något som jag antagligen aldrig kommer få upplev igen. De allra sista spillrorna av ett av mina favoritband Pink Floyd, i form av Roger Waters, spelade på ett fullsatt Globen. En remake på Pink Floyds turné från 1980, med albumet The Wall var vad som väntade. Denna turné som är nästintill mytomspunnen bland fansen i och med den tolv meter höga väggen som byggdes upp och revs under konsertens gång.

Efter att ha haft två biljetter upphängda på väggen sedan i slutet av augusti förra året satte sig min far och jag oss nervöst ner tio minuter innan utsatt starttid. Nitton och femtio släcktes lamporna ner och någon halvminut senare drar In The Flesh? igång tillsammans med ett helt galet arrangemang av fyrverkerier. Och redan där fylls mina ögon upp av tårar och en helkroppsrysning får nästan plastsisten jag sitter på att skaka. Följande dryga hundra minuterna sitter jag mest och gapar och skakar och med tårfyllda ögon.

Det är en gigantisk mur som byggs upp, projektioner med de mest fantastiska och läskiga (och Pink Floyd:iga) animationerna jag sett. Det är enorma uppblåsbara marionettdockor av Pinks mor och the schoolmaster, en flygande gris, sjungande barn, en trasdocka och soldater, flygplansattacker och uppmaningar att inte lita på regeringen.

The Wall är antagligen ett av de mest genialiska album som skapats. Den röda tråden rakt igenom, med storyn om Pink och de övriga karaktärerna.. Jag kan bara inte sätta några ord på det. Allt jag kan be er göra är att lyssna på det själv, från början till slut. Det är nog enda sättet att förstå det genialiska och fantastiska.

Sufjan Stevens. Denna man jag inte lyssnat särskilt mycket eller länge på men som jag ändå såg fram emot att se live. Dock såg jag väl mest fram emot att höra något i stil med hans album Illinois men möts istället av en setlist nästan uteslutande från det psykedeliskt galna The Age of Adz (som jag inte lyssnat igenom en endaste gång).

Det var alltså nästan två timmar med musik baserad på rörelser. Och UV-ljus, neon, rymd- och framtidstema och autotune. Och jag älskade det. Det är precis sådär den typen av musik ska upplevas! Fast när Sufjan med musiker och bakgrundsdansare gick av scenen, utan att återvända, efter dem tjugofem minuter långa (fantastiska) Impossible Soul kändes det ändå som det saknades något. Och när Sandra lyckas knycka till sig en setlist fick vi beviset framför oss: Han hade helt struntat i att spela extranumren UFO och Chicago! Ett antiklimax med råge.

Efter mycket skrik och tjat (av vissa i sällskapet) om hur stort hatet var mot diverse fiktiva övre makter var just på grund av detta svek, tror jag vi enades om att det var en fantastisk konsert - fram tills att han struntade i att ge oss det bästa han skapat.