Tre fem elva tjugotre. Fläckarna på ryggen bildar ett helt universum och just precis där, på den vänstra höften, bor du och jag. Andetag är stilla, regelbundna i det lilla månljuset som kryper in under rullgardinen. Försiktigt drar jag mina fingrar mellan minigalaxerna och en nästan omärkbar rysning går genom  din kropp. En låg suck och du vänder dig om, trasslar in hela kroppen i våra lakan. Dina händer är så sköna mot min hud, ligg inte så långt borta. Du öppnar ögonen för en kort sekund och det blåa i dina ögon skimmrar till i månljuset.

Allt-och-inget-prat i flera timmar som framåt gryningen dämpas, blir långsammare. När solens första strålar når in under rullgardinen har andetagen blivit tydligare, djupare. Lakana är tilltrasslade efter timmar av rörelser.

Mellan mina händer är du inget annat än elektricitet. Bränner itu synapserna under min hud. Du bränner bort det som är vi och allt som lämnas kvar är små små märken på min hud. Precis där. På höfterna, ryggen, låret. Halsen. Elektriska impluser rakt genom min kropp, omvandlas till dopamin i mitt cerebrum som drar dig närmare.

Det är tre decimeter mellan oss. Vi har pratat i timmar och gryningen har letat sig in under persinnen. Jag tycker inte om uttrycket att skeda. Det klingar så.. metalliskt. Jag vill att det ska låta.. mjukt, varmt och tryggt. Precis sådär som det faktiskt är. Tystnaden vilar mellan oss och jag kan nästan höra hur du begrundar det jag just sa. Det är lite som en kokong, du vet en såndär som fjärilar kläcks ur. Fast finare förstås. Du pussar mig på munnen, ler snett och några minuter senare darrar din kropp till och jag vet att du snart kommer falla i sömn. Jag vänder mig om med blicken in mot väggen. Några långa ögonblick senare känner jag en arm om mig, dina hjärtslag mot min rygg. Jag vill vara din kokong, viskar du svagt.

Just nu sitter jag och piper av lycka och finhet. Att ha en fluffig, snussande hjärtekompis i knät en vårafton som denna är något jag längtar efter. Det är antagligen rätt långt dit, innan jag får mysa och krama på en, så till dess tröstar jag med fina foton, bland annat härifrån. Annars tänker jag mest att min tålmodiga väntan bevisar att det inte är en tillfällig tanke utan jag ska faktiskt bli bästa vän med en fin liten kanin en dag.

Det var en sommar för några år sedan som hela den här historien tog sin fart. Biljetten var bokad, sällskapet klart och spellistan utskriven. Endast några dagar kvar och jag tänkte att jag kanske skulle ge ett av de där banden som än så länge var okända för mig, en chans. Inladdade på iPoden låg deras senaste album, Boxer. En dag på jobbet, efter lunch, tog jag mod till mig och satte igång första spåret. Första intrycket var lite delat, jag gillade det men inte så mycket mer än så, men tänkte att de skulle vara värda att ägna en timme åt i slottsskogen ändå.

Det blev fredag och vi ramlade iväg bort mot tältet där de mystiska amerikanerna skulle komma och sprida magi. Jag stod där, under den där knappa timmen, och gapade. Live var musiken så obeskrivlig att jag inte förstod att jag inte kunde upptäckt det via mina hörlurar. Festivalen tog slut, vi begav oss hem till andra sidan landet i regnet.

Den hösten, under september och oktober månad, tror jag att det enda jag lyssna på var dessa magiker. På bussen till skolan, under mattelektionen, när jag skulle sova. De passade in så perfekt med sitt dämpade, melankoliska lycka. För ja, deras musiken gjorde mig lugn i en tid som snurrade snabbt fast det gick för långsamt. Efter ett par veckor började jag lyssna på deras album Alligator, och kärleken dök djupare. Hur kan någon få musik att låta så underbart? var min enda tanke.

Sedan dess har de alltid varit de som jag fallit tillbaka på när allt annat blivit uttjatat. Det är deras album, helst Boxer, som jag lägger i cdspelaren när jag behöver känna att det här är jag och musiken är bara för mig.

Igår släpptes deras nya album, High Violet. Jag har redan lyssnat igenom albumet ett tiotal gånger. De har gjort det igen, skapat magi, och de lyckades överträffa mina skyhöga förväntingar. I augusti ska jag se dem i slottskogen igen och jag tänker låta dem lyfta upp mig ovanför molnen av magi och lycka.

Det här är endast för min egna skull.
Magiker från New York.

Järnsmakande vatten
tre dagar gammalt
Snurrande
som tar slut i drömmen
Tygstycken
därunder är vi alltid
på riktigt

Medan jag sitter och klurar på min vetenskapliga uppsats om svenskars alkoholkonsumtion (himlans vad intressant det är!) så tycker jag att ni kan lyssna på det här och kika in här, bara för att det är sådant som är vackra fjärilsord via en www-adress.