Med långt flygande hår och luggar som nästan täcker våra ögonen dansar vi runt på sommargrönt gräs. Tre meter bort, nerbäddad i det decimeterhöga gräset, står den stora svarta bandspelaren från tjugohundratvå, tömmer ur sig tonerna från popmannen från Göteborg. Vi dansar snurrar hoppar skrattar viker oss dubbla av glädjen. Glädjen över att vi älskar livet mer än vi någonsin älskat något annat. Och imorgon är det torsdag.

Utbytet av ord meningar fraser tystnad som bara vi förstår. Våra ord färdas tretusen mil innan de stillsamt landar, hamnar i våra blodomlopp via luften vi andas in. Du finns i mitt blod. Vi känner inte varandra, inte fysiskt, men jag vet exakt hur känslan av din hand mot min kind känns.

Ihopkrupen på min mage, i mitt knä, i min halsgrop ligger mitt glädjefluff och trösthjärta. Från dig har jag inga krav och ditt snusande vid mitt öra lugnar stormen i kroppen. Du var så liten första gången du fick mitt hjärta att slå volter och jag visste genast att du och jag skulle andas samma lägenhetsluft under lång tid framöver.