Jag vaknade upp med solen i ögonen och stegrande musik på cdspelaren. Bilden av dig, med ett klingande skratt och ett vackert leende, flimrade framför mina ögon när jag sträckte mig efter mobilen. Sjufyrtiosju. Jag sänkte volymen på musiken, la mig tillrätta bland alla kuddarna och blundade och tänkte mig tillbaka. Du glittrade lite extra, mycket mer än alla andra och du slutade aldrig le. Låten gick över till nästa spår och jag öppnade motvilligt ögonen, bilden av dig försvann. Sträckte ut och vred kroppen, nästan som en katt, och satte sedan ner fötterna på det soluppvärmda golvet. Frukost, favorittröjan, lite mascara och borsta tänderna. När jag kom ut från trapphuset, ut på gatan, möttes jag av en morgonglittrande sol och asfalt som luktade av regn efter himlens nattliga uttömmande. Promenaden på tretton minuter kändes mer som fyra och med vindruffsigt hår gick jag upp för de tre trapporna. 1963. Djupa andetag och där satt du i den nedsuttna svarta soffan. Jag brydde mig inte ens om att hänga ifrån mig väskan. En halvmeter ifrån dig stannade jag och du tittade upp. "Hej. Jag drömde om dig inatt - vill du fika med mig?".


Det var ungefär så allt började i ett parallellt universum.