Ibland har jag en styrka inuti mig. Den där självständiga styrkan som får mig att känna mig starkast i världen även om det inte är någon som går bredvid mig. Dagar då styrkan får mig att se den glittrande regnbågen bakom alla moln och som gör mina steg lätta även om det regnar och det är motvind. Jag ser det bara det vackra med regnet och motvinden kommer ju snart bli medvind. Ingenting kommer nånsin tynga ner mig, jag är starkare än så för att oroa mig för småsaker.

Jag kan knappt låta bli att dansa när jag går över torgen, tar mig igenom stan på de breda trottoarerna och når fram till en park där jag inte kan låta bli att kasta mig ner i gröna sommargräset. Jag blir genomblöt av regnet i gräset, av regnet som faller på min finaste klänning men det gör inget för jag vet att solen kommer fram snart och jag kommer bli torr igen. Jag vrider på huvudet och slås av tanken av hur vackert regnet lagt sig i gräset. Små spröda diamanter mellan stråna och precis då försvinner regnet och hela världen fylls av ett litet ljus. Sol. Jag vänder huvudet på himlen igen och ser allt grått försvinna bort från mitt synfält. Alla gråa moln. Jag vinkar farväl.

En lättnad i luften, en friskhet som andas frihet och styrka. Allt liv omkring mig sjuder, drar åt sig energin av regnet som föll och ger tillbaka energi. Friskt syre, mera liv. Jag kan inte låta bli att skratta och sätter mig upp; jag kan inte se klok ut som ligger här, genomblött mitt i en park på en gräsmatta. En äldre man går förbi, ser förvirrat på mig och jag ler stort tillbaka. Hela livet är så underbart.

Jag ställer mig upp och borstar av några grässtrån som satt sig fast på min klänning. Den där jag köpte förra veckan för en femtio kronor och är den vackraste jag sett. Jag känner mig fin även om mitt hår står på ändan och mina tygskor är genomsura efter att jag gått igenom gräset. Jag känner det inte, för nu lyser solen och värmer mig. Utifrån och in. Solenergi. Den bästa energin jag vet.

Jag går ut på gångvägen och följer den ner till vattnet. Änder trängs på vägen framför mig, bråkar om en liten brödbit. Jag vänder om och springer till matbutiken jag gick förbi nyss. Går in och köper det godaste brödet jag vet - morotsbröd. Jag skuttar ut till änderna igen och delar brödet med dem. Försöker ge alla lika mycket, även den ensamma anden längst bak som ser lite sorgsen ut. Jag sänder tankeenergi till den: du kommer inte vara ensam länge till, du är lika stark som jag.

När brödet är slut sitter jag kvar ett tag men reser mig sen upp. Det har börjat skymma och jag har ett tåg att passa. Jag tar den långa vägen till tågstationen, vill inte riktigt släppa dagen än. Jag kommer fram tåget och tar ett sista friskt andetag innan jag går på. Jag kommer tillbaka snart, lovar jag ingen.

ååh. vill ha sommar nu. klänning, picknick i gräset. fint inlägg <3

HELA VÄRLDEN ÄR SÅ UNDERBAR



När jag matar änder (heter det änder? lite småfult) måste alla få. Jag hittar alltid någon jag tycker synd om, någon som ser ledsen och ensam ut. Ingen ska behöva vara ensam och ingen ska behöva vara ledsen. Därför ger jag ofta den lite extra bröd.



Jag brukar också skutta runt sådär. Speciellt på våren och speciellt till Håkan Hellström. Jag menar, vem är mer vår än Håkan? Vem ger mer glädje och fina känslor i bröstet under vårtider än Håkan? Han är ändå den som får mig att känna att det snart är sommar, den som får mig att känna att jag fanimej är jävligt lycklig som har ett bra liv.



Nu vill jag ha blå himmel, en grön gräsmatta, fika och lite Håkan Hellström.

Känner att jag bara måste få skriva det här. Jag älskar din blogg, du skriver riktigt bra och dina bilder är ju helt magiska. Din text fängslar mig och jag skulle kunna läsa din blogg om och om igen, alla inlägg :) Samma som med den andra bloggen du hade, allt du skriver det är riktigt bra text. Även om det är lite nedstämt ibland skriver du ner känslan så bra. Något som inte många kan göra. Keep up the good work! (y) <3

Svar: Kom igen Lena, JA! Åh. Jag brukar springa runt och vara galen för mig själv (hemma förstås då stockholm är en alldeles för stor stad för att kunna göra så på gatorna. Eller egentligen borde det vara lättare att dansa och vara galen i en stor stad för då känner man inte alla... Det skulle vara lättare att kuta runt med någon annan, för då är man inte konstig själv. Heh. Det är fint att vara konstig med någon annan så jag tycker att vi ska göra det i sommar. Sprida glädje med Håkan Hellström på Stockholms gator. Ja! Och jag borde avsluta den här parentesen egentligen för nu blev hela kommentaren en och samma parentes. Fast det var kanske lite fint!)

underbart inlägg. helt otroligt vackert.. du är fin louise. :D



men jag tänkte svara på din kommentar som du skrev till mig..

det är inte kul att höra dig säga attdu känner samma sak, det borde inte vara så för någon av oss. men jag vet att vi båda klarar det <3

underbart inlägg. helt otroligt vackert.. du är fin louise. :D



men jag tänkte svara på din kommentar som du skrev till mig..

det är inte kul att höra dig säga attdu känner samma sak, det borde inte vara så för någon av oss. men jag vet att vi båda klarar det <3

otroligt fina bilder, längtar bara mer till sommaren av att kolla på de! :)

hahaha jag hade skrattat rätt högt om jag sett dig ligga i gräset vid den här årstiden, och dessutom i duktigt blött gräs ><

Trevligt att du kan vara glad iaf ^^

Ååååååååh, vad härligt och vackert skrivet! Du har beskrivit känslan perfekt ju, och bilderna var finfinfina!

underbar blogg!!

Jättefint skrivet, härliga bilder och en allmänt riktigt snygg blogg! :D

Vilken underbart bra skriven text:) Fina bilder med;D PS. jag brukar också hjälpa de ensamma änderna de få gångerna jag matar^^

Oh, så härliga bilder:)