Vi åkte fyrtiotre mil där vi bodde och dansade i lera i ungefär åttio timmar. Där peppen hann dö och återuppstå tre gånger per timme. Där jag lät nervgifter ta över mitt medvetende och där jag träffade otaligt nya bekanta. Men allra mest där allting förändrades till det bättre. Känslostenar som lossnade från axlarna och fjärilar som flyttade in i hjärtat. Någon dag när jag själv vet mer om vad i himlans alla dagar hände fredagen den tjugonionde juni vid sådär midnatt, då ska jag försöka förklara det för er. Allt jag kan säga än så länge är att Emmabodafestivalen 2011 förändrade mitt liv.