Det är svårt när kärlek tar slut. Eller egentligen har den inte tagit slut, den finns där precis lika mycket som förut men.. på ett annat sätt nu än då. Jag bryr mig inte mindre, jag älskar inte mindre men jag tror att det är på ett helt annat sätt än det var förr. Jag är inte riktigt säker, det kanske bara är som jag försöker intala mig själv. Kanske är det precis likadant som förut. Det är så nytt det här, och jag är ganska förvirrad.

Jag läste en sak idag, en sak som fick mig att tänka till. Saker och ting är inte riktigt som jag vill att det ska vara nu. Det är mer olycka och dåliga känslor än längtan och fjärilar. Jag vill inte att det ska vara så. Jag har gjort många saker fel, det erkänner jag. Jag har under lång tid gjort, sagt och agerat på helt fel sätt vid vissa situationer och varje gång har saker brutits ner, lite i taget. Istället för att ha tålamod, visa tillräckligt mycket respekt och accepterat allt som det är har jag varit väldigt egoistisk, (omedvetet) försökt ändra på sådant som inte ska behövas ändras på och antagligen stampat ner en självkänsla några meter. Just nu vet jag inte alls hur saker kommer gå, om det här är slutet eller början på en annan fas. Jag vet inte alls hur allt dåligt som byggts upp som en mur, sten på sten, under väldigt lång tid, ska gå att riva. Jag vet inte vad hjälpen är. Kanske är det för sent eller så behövs det bara tid. Jag vågar och kan inte ens hoppas på någonting längre.

Tio minuter kvar. Förväntan och längtan som legat och grott i kroppen under flera månader ska snart äntligen nå sitt mål. Andas, det är viktigt att andas. Det har varit svårt att hålla förväntningarna realistiska för det här känns verkligen som livets största stund. Hela senaste veckan har varit ett töcken och tankarna har varit fokuserade på den här dagen, det här klockslaget. Åtta minuter. Det är väldigt varmt och kroppen är en aning ihoppressad från trycket av tusentals andra personer, men det är inte obehagligt utan ökar bara känslan av gemenskap. Alla har vi samma mål, önskningar och längtan. Fem minuter. "Är jag verkligen Här nu?" Tanken flyger igenom huvudet. Herregud, det är svårt att förstå det. Fyra minuter. Trycket på kroppen ökar lite och plötsligt har handen fått sällskap av en annan hand. Ett stort lycklig leende mot handens ägare och ett litet tryck med handen. En minut. Andas, det är viktigt att andas. Musiken tystnar, likaså publiken och allt ljus i lokalen dämpas. På scenen är det först ett litet ljus som växer sig större i takt med musiken, som blir högre och högre för att tillslut slå sig lös - tillsammans med längtan och förväntan om livets bästa kväll. Om några timmar kommer nog det där med att "nu kan jag dö lycklig" stämma.


Jag vill gå på konsert! Det är en månad kvar till Coldplay nu, det river av längtan i hela kroppen. Fast mest längtar jag efter en mysig inomhuskonsert - stor eller liten. Det är en helt annan känsla inomhus, mer intimt även om det kanske är tiotusentals människor. Förvisso har utomhuskonserter också sin charm men det är så många fler faktorer som måste stämma. Jag lyssnar på Keane och längtar tillbaka till deras senaste spelning på Annexet. Det om något var lycka och en rakt igenom vacker och perfekt konsert.

För exakt ett år sedan så satt jag i grässlänt under en björk tillsammans med min vän. Vi drack té och åt cashewnötter, allt för att lugna mina uppsnurrade och nervösa tankar. Någon timme senare, ungefär vid halv ett, knappade jag in numret till den telefon jag de senaste dagarna hade fått ett hundratal sms ifrån. Första försöket, inget svar. Nervositeten sprängde i kroppen: jag som egentligen inte alls tycker om att ringa till "okända" personer. Andra försöket, inget svar. Då blev jag mest bara sur och skickade iväg ett frågande sms. Tredje försöket och jag möttes av en okänd röst som hade de finaste sch-ljud jag nånsin hört. Vi pratade i tre timmar den natten. Om vad minns jag inte riktigt. Jag kommer bara ihåg att jag hade Transatlanticism på i bakgrunden under hela telefonsamtalet och att jag snurrade runt i min säng så jag låg åt alla möjliga håll med benen. Resten av den sommaren bestod av i princip ett telefonsamtal varje dag, oftast nattliga och flera timmar långa.

Det kanske är lätt att säga nu att jag föll ganska direkt. Ni vet, ett annat perspektiv i efterhand. När jag tänker efter så var egentligen mitt hjärta överfyllt av kärlek efter bara några telefonsamtal med den där okända pojken, alldeles för många mil bort. Jag vågade nog inte riktigt erkänna det för mig själv eftersom allt var så osäkert då och även fortsatte vara så hela sommaren, hösten, vintern och en lång bit in på våren. Det har inte varit ett enkelt år, verkligen inte. Det har varit fyllt av saknad, mer än vad en människa egentligen borde få känna. Vissa stunder har jag varit fjärilslycklig och andra har mitt hjärta känns krossat till yttersta gränsen. Motgångarna har varit många men de har förhoppningsvis även gett något positivt tillbaka också.

Ett år. 365 dagar. Ungefär all min vakna tid har gått åt till att tänka på honom. Han som alltid verkar vara alldeles för långt borta. Vissa dagar har jag inte alls kunnat visa den kärlek jag egentligen har känt utan bara varit sur och hatiskt. Oftast av helt förstående anledningar. Men kärleken har alltid funnits där, även om jag lyckades få ur mig att "jag trodde att jag var kär i dig" en gång och förstörde på så sätt, utan mening, ett annat hjärta. Det där hjärtat jag ville skulle vara helt och slå för mig. Nu, efter ett år då jag gråtit mer än jag gjort sedan jag var sju år, slår det där hjärtat för mig och mitt hjärta slår lika hårt för honom.

Kärlek är något underbart fint, när den behandlas på rätt sätt. Dock är den aldrig enkel men det är nog det som är mening också: vad lär du dig ifall allting vore enkelt? Fast jag vet att kärlek även kan vara ful, svart och livsdödande. Jag har varit där, men vet du? Kärlek kommer alltid igen. Kanske inte därifrån du vill eller hade väntat dig. Antagligen inte heller när du vill ha den som mest men det kommer. Lita på mig.

Egentligen borde jag kanske skriva det här någon annan gång, kanske när det är lite mer passande men.. jag ville bara meddela att jag är kär. Och även om min kärlek är långt borta och jag sitter ensam ikväll, inte ens med sällskap av en telefonröst eller textmeddelande-ord så är jag kärkärkär. Jag vet inte riktigt hur magin går till men.. det är så det är, det är så det känns. Jag ville bara.. säga det. Nu ska jag sova, godnatt.

Jag har sett en stor fors, ett badkar och en lagun samt en jääääättegryta!
Äsch, jag tänkte bara säga att jag lever i vilket fall som helst (dvs: Erik är snäll...... hrmp).

(Louise visar sin lejda sida, mwehehe...) // Erik St

Är det inte konstigt att ord man aldrig sagt högt, bara tänkt om och om igen en miljon gånger i huvudet, kan smaka och kännas så bra? Lite som de naturligaste i världen. Fast förvisso, det ligger bara kvar på tungan. Har inte blivit formade till sin fullständighet än, så egentligen vet jag ju inte helt hur det låter när när de andas syre.

Ni vet det här med Hjärteord, och allt som finns under den kategorin i den här bloggen: Allt där behöver inte vara saker som hänt på riktigt, saker som aldrig kommer hända på riktigt heller utan bara är små små drömmar och tankar i mitt huvud. Vissa saker har kanske hänt delvis någon gång i mitt liv men det mesta är bara en liten fantasi som utvecklats till långa meningar som försöker fånga någon slags känsla. Jag vill bara att ni ska veta det. Att ni inte ska ta för givet att personerna i mina texter ens existerar någonstans, att den som benämns som "jag" faktiskt inte behövera vara just jag. Jag råkar bara tycka om att skriva i jag-form (och genaste förstördes hela magin med att göra det känner jag). Nu vet ni det, och jag antar att det här är ett förtydligande jag borde ha gjort redan när den kategorin skapades.

Att sakna är fint, på sitt sätt. Visst är det så? Så att sakna den person som intar den största delen av ens hjärta så mycket och så ofta att man glömmer bort hur det är inte att sakna - är det då extra fint? Jag vet bara att saknaden spränger nästan hål i bröstet på mig ikväll. Inatt vill jag inte sakna. Jag vill ha närhet, trygghet och viskande ord om att morgondagen kommer bli vacker. Nätterna är värst, så är det alltid och saltvåta kinder är vanliga. Egentligen är det bara mitt egna fel, att jag känner så mycket men det är svårt att låta bli. Jag kan inte låta bli, vill inte låta bli. Sanningen är att saknaden är ingenting i jämförelse med lyckofjärilarna. Fjärilarna väger upp allt..

02.37. Ligger i sängen, täcket uppdraget till hakan. Rullgardinen är lite för kort, släpper in lite av stadens nattljus i mörkret. Ett blått ljus från cd-spelaren lyser upp rummet en aning och shine on you crazy diamond spelas lågt. Två och nio in på låten. Din hand har letat sig fram till min midja, följer nu tonerna i låten med dina fingrar. Det sticker till lite i bröstet, där hjärtat sitter. Kan något verkligen vara såhär vackert? Tre och femtiofem in på låten. Musiken byggs upp, river i hjärtat. Vänder mig om, din hand kvar på min midja. Du blundar, fortsätter följa musiken med dina fingrar. Jag ligger  och försöker att urskilja dig ur dunklet, du är vacker. Du ler när sju och trettiofem på låten slår emot oss. Hjärtat hoppar till och jag flyttar mig närmare. Din hand, spelandes på min rygg nu och min näsa vid din hals. Jag andas in och vet att snart, snart kommer det. Åtta och fyrtiotre, Roger Waters röst fyller rummet och för en sekund tappar jag andan helt. Jag hör svagt hur du mimar orden och du spelar fortfarande med fingrarna på min rygg, missar inte en ton. Jag tänker inte så mycket, känner desto mer. Njuter av kanske ett av de vackraste tillfällena i mitt liv, även om jag nog inte vet om det just då. Tänk att något så enkelt kan vara så fint ändå? Låten dör ut, jag ler och misstänker väl egentligen att det där var tretton och en halv minut som alltid kommer vara med mig.

Jag tycker om att få oväntade överrasknings besök. Sådär att när man sitter ensam en dag, inte har ett dugg att göra och alla man frågat om de vill ses har haft annat för sig. Då kommer någon och ringer på dörren. Någon man egentligen saknar hur mycket som helst men inte haft en tanke på att träffa eller helt enkelt trott att det är omöjligt att träffa. Kanske har den med sig egenbakade kakor eller bara ett glatt humör. Ringer på dörren eller ringer när den står utanför för att den glömt bort portkoden. Någon man sedan bara kan ligga på golvet tillsammans med, eller sitta ihopkrupen i sängen/soffan/fåtöljen och samtala med i timmar. Eller bara vara tysta. Låta musiken man lyssnar på tala istället. Jag tycker det är en fin sak att kunna vara tyst med någon utan att det känns som en kvävande pinsam tystnad.

Drömmar, drömmar, drömmar som aldrig blir verklighet
Tankar som flyger förbi, aldrig fångas upp
Känslor som göms undan, som aldrig får visas