Äntligen har jag hittat orden..
Jag vill skriva brev, till dig. Eller inte brev utan mer bara.. meterlånga berättelser, drömmar, tankar, hjärteord om det första jag kommer på. Ingenting viktigt egentligen. Ingenting som du behöver lägga energi på att läsa och förstå om du inte vill. Jag vill bara att de ska vara i din ägo så att du någon gång, om du känner dig ensam eller så, kan ta fram dem och läsa några rader. Jag vill att du ska veta att orden på papprena är dina och endast dina. Du får dela dem med din omvärld om du vill, men orden är egentligen mest bara riktade till dig även om inte varje känsla och ord är skrivit med dig i tanken. Eller, du finns alltid i mina tankar men ibland är det gamla känslor, gamla minnen och gamla drömmar som omvandlas till nya - anpassade till dig och nuet. Kanske lägger jag ner något fint, en liten present. Något för att påminna dig om att jag är verklig och inte bara existerar på pappersmassa och i bläck. Något som kanske symboliserar att en liten del av mitt hjärta är ditt, fast du egentligen redan har hela mitt hjärta.
Fast nu när jag tänker efter så skulle jag nog aldrig våga skicka det. Du skulle bara skratta åt mina fånerier, larviga drömmar och sen aldrig läsa mer än första raden..
Det kunde ha varit någon annan
Någon gång kanske jag kommer gå här med Dig. Med för korta steg och för stort hjärta. Med din varma hand i min. Värme som sprider sig från din hand till min, vidare ut genom hela min kropp. Kanske kommer det vara vinter och du gömmer ditt ansikte i halsduken för kylan. Eller så är det sommar och din solbruna sommarhud lyser mot din lila t-shirt. Kanske är det förmiddag med sol som reflekteras i vattnet eller så är det natt men en miljard stjärnor över våra huvuden. Ditt vackra leende eller kanske tårar som dränker dina kinder? Ditt bubblande skratt som ekar mellan betonghusens väggar eller dina viskande ord i mitt öra, endast ägnade åt mig att få höra. Kanske kommer du dra med mig till bänken därborta eller så drar du iväg med mig någon helt annanstans..
Kanske kommer det aldrig ske. Kanske kommer det hända i en annan tid, med någon annan eller ingen alls. Kanske kommer jag alltid få gå här ensam..
Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd
Ensam.
Jag går gatan fram och jag är ensam. På fötterna sitter mina favoritskor, de där som får mig att känna mig.. lite mindre grå. Jag går förbi ett café som ser mysigt ut och tänker; ska jag gå in, jag har ju ändå inte bråttom någonstans? Mina ben för mig vidare, förbi entrédörren. Nej, jag kan inte sitta på ett café ensam vid lunchtid. Inte ensam.
Går förbi skivbutiken och tänker; kanske ska jag gå och bläddra lite bland vinylerna? Jag stannar, tittar på skyltfönstret och går sedan vidare. Det skulle inte vara roligt, inte ensam. Vem ska jag dela min entusiasm med när jag hittar min favoritskiva jag letat efter i ett år?
Jag lyfter min blick mot himlen men allt jag ser är.. grått. Ett tungt moln som sakta tömmer ur sig ännu mera grått, hänger över stan. "Ge mig sol, ge mig något!" vill jag bara skrika men vänder blicken ner mot marken istället. Mina favoritskor. Benen för mig framåt. Går förbi en busshållplats och lyfter huvudet lite. Det står en ung tjej där, hon ler lite svagt mot mig men det är ändå ett leende. Jag vänder snabbt ner huvudet utan att le tillbaka och ökar farten lite. Hon tycker säkert bara jag såg konstig ut.
Fortsätter framåt, huvudet sänkt. Allt som existerar är mina fötter och ett ständigt återkommande citat; "Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen" från låten på repeat i iPoden. Jag ökar takten lite igen. Svänger runt hörnet, gatan jag gått nedför ensam en miljon gånger. Där framme är min port, ökar på stegen lite till. Slår snabbt in portkoden med frusna fingrar och drar mig in, springer upp för de 66 trappstegen. Vart är nyckeln nu då? Åh där, i väskan. Låser upp, drar mig in och låser dörren efter mig. Ensam. Det är mörkt i lägenheten. Jag skalar av mig ytterkläderna och går in i mitt rum. Stänger dörren och sätter på albumet som jag vet gör mest ont av alla. Vrider upp volymen och lägger mig sedan under täcket. Ensam.
Tårarna börjar rinna nerför kinden när skivans tredje spår når sin refräng. Ett ständigt mantra i huvudet; "Bota ensamheten, kom hit och bota ensamheten. Det är bara du som kan det." Telepati. "Hör du mig? Kom hit, snälla?"
Du kommer aldrig.
Tryggheten i att vara ensam
Ibland har jag en styrka inuti mig. Den där självständiga styrkan som får mig att känna mig starkast i världen även om det inte är någon som går bredvid mig. Dagar då styrkan får mig att se den glittrande regnbågen bakom alla moln och som gör mina steg lätta även om det regnar och det är motvind. Jag ser det bara det vackra med regnet och motvinden kommer ju snart bli medvind. Ingenting kommer nånsin tynga ner mig, jag är starkare än så för att oroa mig för småsaker.
Jag kan knappt låta bli att dansa när jag går över torgen, tar mig igenom stan på de breda trottoarerna och når fram till en park där jag inte kan låta bli att kasta mig ner i gröna sommargräset. Jag blir genomblöt av regnet i gräset, av regnet som faller på min finaste klänning men det gör inget för jag vet att solen kommer fram snart och jag kommer bli torr igen. Jag vrider på huvudet och slås av tanken av hur vackert regnet lagt sig i gräset. Små spröda diamanter mellan stråna och precis då försvinner regnet och hela världen fylls av ett litet ljus. Sol. Jag vänder huvudet på himlen igen och ser allt grått försvinna bort från mitt synfält. Alla gråa moln. Jag vinkar farväl.
En lättnad i luften, en friskhet som andas frihet och styrka. Allt liv omkring mig sjuder, drar åt sig energin av regnet som föll och ger tillbaka energi. Friskt syre, mera liv. Jag kan inte låta bli att skratta och sätter mig upp; jag kan inte se klok ut som ligger här, genomblött mitt i en park på en gräsmatta. En äldre man går förbi, ser förvirrat på mig och jag ler stort tillbaka. Hela livet är så underbart.
Jag ställer mig upp och borstar av några grässtrån som satt sig fast på min klänning. Den där jag köpte förra veckan för en femtio kronor och är den vackraste jag sett. Jag känner mig fin även om mitt hår står på ändan och mina tygskor är genomsura efter att jag gått igenom gräset. Jag känner det inte, för nu lyser solen och värmer mig. Utifrån och in. Solenergi. Den bästa energin jag vet.
Jag går ut på gångvägen och följer den ner till vattnet. Änder trängs på vägen framför mig, bråkar om en liten brödbit. Jag vänder om och springer till matbutiken jag gick förbi nyss. Går in och köper det godaste brödet jag vet - morotsbröd. Jag skuttar ut till änderna igen och delar brödet med dem. Försöker ge alla lika mycket, även den ensamma anden längst bak som ser lite sorgsen ut. Jag sänder tankeenergi till den: du kommer inte vara ensam länge till, du är lika stark som jag.
När brödet är slut sitter jag kvar ett tag men reser mig sen upp. Det har börjat skymma och jag har ett tåg att passa. Jag tar den långa vägen till tågstationen, vill inte riktigt släppa dagen än. Jag kommer fram tåget och tar ett sista friskt andetag innan jag går på. Jag kommer tillbaka snart, lovar jag ingen.
We'll pretend that it meant something so much more?
