Jag träffade honom ikväll. Du vet, han jag berättade om en gång för kanske tiotusen år sedan. Han med de isblå ögonen som nästan brände itu mina synapser under den där hösten. Plötslig stod han där framför mig, la en hand på min axel och log med sprakande isblixtrar. Först trodde jag att isblixtrarna skulle ta sig in under min blus och in under huden bakom alla revbenen och slå mig ur takt. Men inget. Kanske var jag så nervbedövad av berusningsmedel att det inte kändes som det skulle, men dagen efter vaknade jag upp och mitt hjärta slog fortfarande i rätt takt. För allting lämnar en till sist.

När decemberstormen tar tag i hela din existens. Rycker drar rufsar runt håret så du inte ser något alls under två komma sex sekunder. Försöker gå framåt men hamnar en halvmeter bakåt istället. Så du ger upp, stannar upp, vänder om. Medvinden för dig förvisso inte dit du tänkt, men åtminstone någon annanstans än där du kom ifrån. Fast det är inte ofta det blir som du tänkt, så du är rätt okej med här.

Och så tänker jag att den eviga sömnen kommer som en tyst vän. Omfamnar. Men ibland kommer den för plötsligt. Ibland tynar människor bort, först utan att någon vet och sen fort när vetskapen trålat sig in i ens medvetande. Två månader. Från diagnos till att hon bara var hud på skört skelett, drog ett sista rosslande andetag och somnade i sin säng. Hon var den första person som varit döende i en sjukdom, som jag träffat. Hon var döende dagen jag fyllde tjugo och vi åt jordgubbstårta på vårt landställe. Den okontrollerade celldelningen hade redan hennes kropp i kontroll då, men det visste ingen om.

Tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka till det här. Du och jag. Det verkar inte spela någon roll hur mycket världen drar oss ifrån varandra, till sist står vi här igen. En halvmeter ifrån varandra, med förvirrade blickar hur vi hamnade såhär. Igen. Fast du ler. Bakom halvförvirrad blick ler ditt medvetande. Jag tänker att det är ödet och att vi borde sluta kämpa emot, kapitulera inför varandra istället. Snälla?