I ett försök att hitta de små tecknen i dina rörelser, ord, skratt och klingande gitarrspel gömmer jag mig bakom den väldiga tekoppen och önskar att du likafullt ska se mig. Nattens tankar och kurage försvinner i gryningsljuset uppvaknade och det som lämnas kvar är en inre övertalan om att världen inte kommer att gå under. Frustration för mitt klenmod över något så simpelt. Jag vill ha mod till att se dig i ögonen, säga några enkla ord och andas in utan att falla. Någonstans i dina rörelser och ord glimmar en analogi med mig fram och jag kan inte låta bli att undra om även du ser den.